När det tyska paret Emmy Hennings och Hugo Ball 1916 öppnade det så kallade Cabaret Voltaire i den schweiziska staden Zürich anade de föga att det här skulle vara startskottet för en av de mest inflytelserika konströrelserna i modern tid.

Det hela började nämligen lite trevande med chansoner och diktuppläsningar. Lite som i en klassisk kabaré.

Plansch av Marcel Słodki för öppningen av Cabaret Voltaire i Zürich 1916 Plansch av Marcel Słodki för öppningen av Cabaret Voltaire i Zürich 1916 Cabaret Voltaire,Dadaism

Ganska snart växte dock gruppen. Den första som anslöt sig var den rumänska vild- och virrhjärnan Tristan Tzara. Sedan följde den tyska läkaren och författaren Richard Huelsenbeck, den rumänska arkitekten och konstnären Marcel Janco, den tysk-franska målaren och poeten Jean (Hans) Arp och den schweiziska skulptrisen och dansösen Sophie Taeuber som sedermera gifte sig med Arp.

Cabaret Voltaire i Zürich Cabaret Voltaire i Zürich Cabaret Voltaire,Dadaism

Sedan började det hända saker.

Kabaréaftnarna på restaurangen Meierei på Spiegelgasse 1 spårade ut allt mer. De blev galnare, vildare, mera anarkistiska och, framför allt, mera oberäkneliga och oförståeliga.

Hugo Ball. Karawane Hugo Balls dikt Karawane (1916) Dadaism,Hugo Ball

På scenen visades mystiska rörelser och danser. Man spelade på instrument som inte fanns. Så kallade simultana dikter lästes upp samtidigt av tre personer på tre olika språk. Hugo Ball kontrade med att läsa upp ljuddikter på ett fantasispråk iklädd vansinniga kostymer.

Nonsens blev till dada

Snart använde medlemmarna ordet dada som titel för allt de skapade: konst, musik, litteratur, publikationer, uppträdanden. Allt var dada!

Dada betyder ingenting.― Tristan Tzara. Manifest Dada 1918.

Det finns minst lika många förklaringar vad dada betyder som det finns dadaister. Var och en åberopade för sig att ha hittat på ordet och kom med en definition. Men sist och slutligen är det väl rumänen Tristan Tzara som har rätt: Dada betyder ingenting!

Och det är väl lika bra det. Eftersom det var just nonsens som dadaisterna ville upphöja till konst. Eller upphöja och upphöja. Egentligen ville de avdramatisera konsten. En avdramatisering som skedde genom att man inte såg så allvarligt på konsten. Eller genom att förklara nonsens vara konst. Och konst vara nonsens.

Tristan Tzara (Målning av Robert Delaunay, 1923) Tristan Tzara (Målning av Robert Delaunay, 1923) Tristan Tzara

Trött på kriget

Allt det här skedde som en reaktion på det fantastiska vansinnet som härjade runt omkring den säkra hamnen Schweiz, det vill säga det första världskriget. I det neutrala landet samlades unga konstnärer från hela Europa som flydde krigets skyttegravar.

Staden Zürich i tyskatalande Schweiz blev den mest kända tillflyktsorten. Och så småningom möttes här alltså konstnärerna som skapade en konstriktning som inte sysslade med förintelsen utan med intigheten. Det gjorde de genom att säga dada! Därför hittade dadaisterna på nya språk. Kriget hade berövat alla andra språk deras oskuld genom krigsretorik och -propaganda, ansåg dadaisterna.

Hur uppnår man den eviga saligheten? Genom att säga dada. Hur blir man berömda? Genom att säga dada.― Hugo Ball. Manifest (1916)

Snart var det inte bara kabaréföreställningar som drog till sig de krigströtta ungdomarna. Man öppnade ett galleri, tryckte publikationer och flygblad och expanderade verksamheten till andra länder och städer.

Dadaisterna älskade också att skriva manifest. Man kan nästan tala om en manifesthysteri. Men de skrev manifesten så att säga in absurdum. Normalt vill du genom ett manifest uppnå att folk skall göra någonting. Dadaisterna ville i sina manifest övertala dig om att inte göra någonting. Eller att göra någonting som inte är betydelsefull. Som är nonsens. Dada.

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Zürich är inte dada

Att schweiziska Zürich blev dadaismens födelseort ter sig i dag som ganska otroligt. Den strängt zwinglianska högborgen är en symbol för allt som kan stavas ordning. Och var det även för hundra år sedan. Därför var det egentligen bara en inflyttad Zürichbo, schweiziska Sophie Taeuber-Arp, som blev medlem i den dadaistiska rörelsen. Resten var utlänningar, de flesta på flykt från första världskriget.

- Hur mycket Dada är Zürich? frågade sig den tyska tidningen Die Zeit och skickade en redaktör dit för att undersöka saken. Hela staden är en enda dadafestival. Men man firar någonting som man inte hade velat ha eller veta om då det begav sig. Och egentligen inte heller i dag. Man vill bara sola sig i en glans som man inte var med om att polera fram.

Hur mycket dada är Zürich? (Die Zeit 4.5.2016) Hur mycket dada är Zürich? (Die Zeit 4.5.2016) Bild: Yle/Peter Lüttge Dadaism

Zürich är storkapitalets stad. Zürich är tråkigt, dyrt, rent och perfekt. Zürich är genomorganiserad från topp till tå, från Uetliberg i väst ner till floden Limmat i centrum och vidare till Zürichsjön i öst. Att dadaismen uppstod just här är egentligen ett konsthistoriskt skämt. Dada var och är ett lyckokast och en vinstmaskin för stadens turistbyrå och turismindustri. Inte mera än så.

Investera er förmögenhet i dada! dada är den enda sparbanken som betalar räntor i all evighet.― Kurt Schwitters

Lenin och dada?

Till en av de mest kolporterade historier i samband med dadaismens födelse hör säkerligen den att Vladimir Iljitj Lenin bodde i Zürich samtidigt med dadaisterna innan han for till Ryssland för att starta revolutionen. Och inte bara det. Han bodde på samma gata som Cabaret Voltaire fanns. Spiegelgasse är en liten gränd i centrala Zürich. Dadaisterna höll till i huset nummer 1 medan Lenin bodde i nummer 14, lite högre upp.

Det har spekulerats mycket om Lenin kunde ha besökt någon av Cabaret Voltaires föreställningar. Många dadaister har senare hävdat att de hade sett honom i publiken. Men vem kan lita på en dadaist?

Richard Huelsenbecks Dada-almanacka (1920) Richard Huelsenbecks Dada-almanacka (1920) Dadaism,Richard Huelsenbeck

Den franska författaren Dominique Noguez har till och med skrivit en bok om det möjliga mötet (Lénine dada, 1989). I boken kommer han inte med några vattentäta bevis men hävdar bestämd att Lenin var dada redan innan dada. Att Lenin var en politikens dadaist och att hans revolution kan klassas som en dadaistisk händelse.

Hur som haver måste Lenin ha haft kunskap om dadaisterna. Den enda vägen ner till staden för att handla eller uträtta olika ärenden förde honom förbi Cabaret Voltaire. Månne han inte såg planscherna och aviseringarna utanför? Och månne han inte lade märke till de vilda tillställningarna inne i lokalen när han var på en kvällspromenad?

Dada är mera än dada.― Raoul Hausmann. De Stijl. (1921)

Dadaismen uppstod i Zürich i Schweiz 1916 genom en grupp av utländska konstnärer på flykt undan det första världskriget. När kriget tog slut skingrades gruppen och medlemmarna bar dadaismen ut till andra länder och metropoler.

Där etablerade den sig och levde vidare. Men den blev ingenstans särskilt långlivad. 1922 var dadaismens saga i stort sett allt. Begravningen skedde i Paris. Men vi börjar i Berlin.

Den första internationella dada-mässan i Berlin (1920) Den första internationella dada-mässan i Berlin 1920 Dadaism

Dada i Berlin

Efter första världskrigets slut erövrade dadaismen Berlin. Det var framför allt Richard Huelsenbecks förtjänst som flyttade från Zürich dit. I Berlin mötte han många gelikar.

Målaren Georg Grosz, grafikern och fotomontagens mästare John Heartfield, författaren Walter Mehring, den geniala multikonstnären Hannah Höch, hennes dåvarande sambo Raoul Hausmann, författare och konstnär, och den kufiska arkitekten Johannes Baader som utnämnde sig själv till Berlins Oberdada och som var övertygad om att han var en reinkarnation av Jesus Kristus.

DADA kommer att rädda världen!― Johannes Baader (1918)

Många av de ovan nämnda sysslade med kollage och man kan säga att fotokollaget blev en vedertagen konstgenre i och med dadaisterna.

Utställningskatalog av Hannah Höch-utställningen Aller Anfang ist DADA! (Berlin 2007) Utställningskatalog av Hannah Höch-utställningen Aller Anfang ist DADA! (Berlin 2007) Dadaism,Hannah Höch

Berlindadaisterna sysslade dessutum flitigt med publikationsverksamhet. Både tidskrifter och böcker gavs ut. Provokationerna var mycket kraftigare än i Zürich. Walter Mehring åtalades till exempel för obscenitet för sin dikt Coitus i treflickshus. Dikten fanns i den dadaistiska tidskriften Jedermann sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll) som beslagtogs. Walter Mehring blev dock frikänd.

John Heartfields titelsida av den dadaistiska tidskriften Jedermann sein eigener Fussball John Heartfields titelsida av den dadaistiska tidskriften Jedermann sein eigener Fussball Dadaism,John Heartfield

Den viktigaste dadaistiska händelsen i Berlin var dock den första (och enda) internationella dada-mässan, en utställning som förde samman många av de mest framstående dadaisterna. Publiken hatade utställningen. Några av konstnärerna blev åtalade och också dömda för sitt deltagande. Utställningen var samtidigt höjd- och slutpunkten av Berlindadaismen.

Utställningskatalog av John Heartfield för den första (och enda) internationella Dada-mässan i Berlin 1920 Utställningskatalog av John Heartfield för den första (och enda) internationella Dada-mässan i Berlin 1920 Dadaism,John Heartfield

Dada i New York

Dada i New York var ännu mera kortvarig än Berlindadaismen. Frågan är om man överhududtaget kan tala om dada i New York? Förvisso kom det ut en publikation på fyra sidor som hette New York Dada (1921) men det var också enda gången dada nämndes i offentligheten i det stora äpplet.

Dada belongs to everybody. Like the idea of God or the toothbrush (an excellent invention by the way).― Tristan Tzara. A letter of authorization (New York Dada, 1921)

Tidskriften utgivare hette Man Ray och Marcel Duchamp. I tidningen fanns en text av Tristan Tzara där han gav tillåtelse att använda begreppet dada även i New York. Man Ray var amerikan och Marcel Duchamp fransman. Båda levde i New York under det första världskriget. Men Duchamp bodde igen i Paris när publikationen kom ut. Han hade dock med sina tidigare verk, till exempel hans berömda readymades, ett stort inflytande på dadaismen och dadaisterna.

Marcel Duchamp: Fountain (1917) Marcel Duchamp: Fountain (1917) Dadaism,Marcel Duchamp

Den tredje New York-dadaisten var Francis Picabia, även han en fransman. Underligt nog nämns han ofta i detta sammanhang fastän han inte alls sysslade med dadaistisk konst när han befann sig i New York. Han återvände redan 1917 till Europa och var med och grundade den parisiska grenen av dadaismen. Där blev han en viktig påverkare och gav ut den dadaistiska tidningen 391.

Marcel Duchamp: L.H.O.O.Q. (1919) Marcel Duchamp: L.H.O.O.Q. (1919) Dadaism,Marcel Duchamp,Mona Lisa

Dada i Hannover

Emellertid sitter konstnären och författaren Kurt Schwitters hemma i Hannover och gör sin konst som är ren och skär dadaism. Hans konst var det innan dadaismen fanns och han fortsatte med dadaistisk konst livet ut. När han märkte att det fanns en grupp som kollektivistiskt gjorde samma slags konst som han, försökte han bli medlem i den inre kretsen. Men han hölls på en viss distans av dadaisterna.

Vet du det Anna, vet du det redan,
Man kan läsa dig också bakifrån.
Och du, du finaste av alla,
Du är bakifrån som framifrån: "a--n--n--a".― Kurt Schwitters: Till Anna Blume (1919)

Det oaktat jobbade han tillsammans med både Hans Arp, Raoul Hausmann, Hannah Höch, Tristan Tzara och holländaren Theo van Doesburg. Dadaister hela bunten.

Kurt Schwitters Kurt Schwitters Dadaism,Kurt Schwitters

Det är betecknande att han var den enda vars verk refuserades inför den första internationella dada-mässan i Berlin. Han ansågs vara för borgerligt. Som om det skulle spela roll. Hans konst var i högsta grad dada. Även om han själv valde att kalla den för merz (efter den sista stavelsen i det tyska ordet Kommerz).

Kurt Schwitters tidning Merz. Dada-numret. Kurt Schwitters tidning Merz. Dada-numret. Dadaism,Kurt Schwitters

Många av hans verk är i dag dadaistiska klassiker: till exempel dikten An Anna Blume och hans alltigenom fantastiska ljudverk Ursonate, som sysselsatte honom i ett decennium.

Dada i Paris

Rumänen Tristan Tzara och Hans Arp, två av hjärnorna bakom uppkomsten av dada i Zürich, flyttade efter kriget till Paris. Där gjorde de ett stort intryck på ett gäng unga författare med André Breton, Philippe Soupault, Paul Éluard och Louis Aragon i spetsen. Snart börjar de med en febril dadaistisk aktivitet i den franska huvudstaden.

Man Ray från New York, tysken Max Ernst och spanjoren Salvador Dalí ansluter sig till gruppen. Gruppen växte snabbt. Parisdadaisternas främsta uttrycksmedel blev litteraturen. Begeistringen för dadaismen och för varandra höll dock inte särskilt länge. Gruppen blev mera och mera oense och framför allt de franska författarna i gruppen med André Breton som central person började distansera sig från dadaismen.

André Breton André Breton André Breton,Dadaism

Det var framför allt Breton och Tzara som inte drog jämnt. 1922 utropades en dadaistisk kongress i Paris som skulle staka ut dadaismens framtid men blev i stället en dödsstöt. Dada begrovs i Paris. Ur dess aska uppstod surrealismen.

Dada och Hitler

När nazisterna kom till makten i Tyskland var den dadaistiska konsten en nagel i ögat för Hitler och hans gelikar. När de 1937 organiserade den beryktade utställningen Entartete Kunst (Vanartad konst) fanns många dadaister med. De till och med begåvades med en egen avdelning. När man jämför nazisternas så kallade dada-vägg med bilderna från den första internationella dada-mässan i Berlin ser man tydligt förebilden.

Adolf Hitler besöker den så kallade dada-väggen på utställningen Entartete Kunst i München 1937 Adolf Hitler besöker den så kallade dada-väggen på utställningen Entartete Kunst i München 1937 Adolf Hitler,Dadaism,Entartete Kunst

I dag anser man att den kortlivade dadaismen var en av de viktigaste och mest inflytelserika impulsgivarna inom den moderna konsten. Och inte bara det. Också nutidskonsten tar fortfarande många intryck från nonsenskonsten som föddes i Zürich 1916 och dog i Paris 1922. 7 år som förändrade konstvärlden för all tid.

I galleritaket hänger vimplar med bekanta ansikten. Leende politiker och samhällsprofiler tonade i pastellfärger. På baksidan av varje vimpel står saker som ansiktet i fråga har sagt: “Jag tror inte på klassamhället.” “Det här landet är nästan kört.”

Sant och bekant, roande och skrämmande i all enkelhet, samtidigt. En bra sammanfattning av stämningarna som det tvärkonstnärliga projektet “Sublima tolkningar - Subliimit tulkinnat” arbetar med.

Festligt värre i galleriets tak. Men bakom vimplarna finns mörkare budskap. Vimplar med Alexander Stubbs ansikte. Bild: Yle/Ylva Perera Alexander Stubb,galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

- Vi söker det sublima i nyhetsflödet, det som är både vackert och obehagligt samtidigt. Nyhetsförmedlingen i dag går ofta ut på att få oss att känna något, snarare än att förmedla information, vilket jag tycker är bakvänt, men vi väljer ändå att reagera på just känslonyheterna och se vad vi kan göra av dem, säger författaren Jolin Slotte.

Slotte och bildkonstnären Pauliina Pesonen har arbetat med Sublima tolkningar sedan 2014, och har för avsikt att fortsätta med det i minst tio år. Rent konkret går det ut på att de läser dagstidningar och följer med diskussioner om nyheter på nätet, och gör konst på basen av dem.

Pauliina Pesonen och Jolin Slotte arbetar tillsammans med Sublima tolkningar. Pauliina Pesonen och Jolin Slotte. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Som utgångspunkt har de Edmund Burkes definition av det sublima:

Whatever is fitted in any sort to excite the ideas of pain, and danger, (...) is a source of the sublime, that is, it is productive of the strongest emotion which the mind is capable of feeling.― Edmund Burke

I vanliga fall publicerar Sublima tolkningar ett nytt verk den sjätte varje månad på sin hemsida. Emellanåt har de också fysiska utställningar, och det är en sådan jag besöker på galleri Kalleria i Helsingfors i månadsskiftet juni-juli.

- Den här gången valde vi att satsa på en humoristisk, karnevalesk stämning, men tittar man närmare finns det svåra också där, säger Slotte.

Kollage vid namn: "Finland är ett jämställt välfärdssamhälle!!" Ett konstverk bestående av blå kravatter. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Runtom oss har vi bland annat jättelika målningar av Juha Sipilä och Alexander Stubbs kända knogkrock (fistbump), kärlekskalkyler mellan Europeiska unionen och dess medlemsländer och ett konstverk bestående av blåa kravatter.

Balans mellan exploatering och utforskande

Nyheterna som Sublima tolkningar tar sig an är nästan alltid tunga. Det blir tydligt om man bläddrar igenom verken på hemsidan. Våldtäkt, bristande äldrevård, misshandel, migrationskrisen, terrordåd, nedskärningarna i statsbudgeten för att bära nämna några.

Hur hanterar ni att arbeta med de här ämnena?

- Videoverken kan vara ganska tunga att göra, eftersom man måste lyssna på vissa ljudvärldar om och om igen, men i andra fall gör undersökandet och diskussionerna som vi för med varandra och tittarna att det blir lättare att förhålla sig till det som händer, säger Pesonen.

Slotte ser det som konstnärens uppgift att våga hålla ögonen öppna.

Det här är ämnen vi möter i media, och på något vis måste ta ställning till, vi kan inte ignorera det som händer i världen. Vi måste våga titta.― Jolin Slotte

Att hitta en balans mellan utforskande och exploatering är ändå inte alldeles lätt. Slotte och Pesonen för långa diskussioner inför varje verk.

- Vi har till exempel ett videoverk som visar en strand, där vågorna sköljer upp, men ingen drunknad pojke, eftersom vi vill ifrågasätta om vi verkligen behöver se en bild på ett dött barn för att känna empati, säger Slotte.

Ett annat verk om migrationskrisen handlar om dem som kommenterar “låt dem drunkna” på artiklar om antalet döda.

Regelbunden publicering ger frihet

Slotte uppskattar att hon via Sublima tolkningar kan arbeta med mer aktualitetsanknytning än till exempel bokutgivningens långsamma process tillåter. Samtidigt är det utmanande att klara av att lämna ifrån sig verk en gång i månaden.

- Det kan vara svårt att se tillbaka och inte gå in och ändra efter två månader. Å andra sidan måste journalister alltid släppa ifrån sig sådant som inte är fullständigt färdigt och perfekt, och vi behöver lite samma känsla, säger Slotte.

Pauliina Pesonen tycker rentav det är befriande med återkommande deadlines.

- Det är en lättnad. Eftersom vi inte har några krav på att sälja verken kan vi pröva oss fram och göra vad vi vill. Alltid måste det inte vara konkreta verk, det kan också vara performanser. Vi har kunnat experimentera med tekniker som är helt nya för oss, till exempel korsstygnsbroderier, säger Pesonen.

Konstverk om åldrande och självbestämmanderätten. Korsstygnsbroderi som säger "handarbete förbjuden". Bild: Sublima tolkningar, Subliimat tulkinnat jolin slotte,korsstygnsbroderi,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Trots den relativt snabba publiceringstakten är långsiktighet och långsamhet något av Sublima tolkningars ledord. De vill kunna gå tillbaka till verken om tio år och se om det överhuvudtaget går att förstå dem då.

Politiskt utan agenda

En annan ambition är att utmana mediernas påstådda objektivitet.

- I dag älskar vi kolumner och personliga texter, men var är informationen, vad kan vi egentligen lita på? Nyheter föds aldrig i ett vakuum, men till exempel rapporteringen kring Brexit visar tydligt att inte ens politiker och journalister kan se igenom det här, säger Slotte.

Verket "You can't handle the truth". Vill vi att medierna ska berätta sanningen? Konstverket "You can't handle the truth". Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Sublima tolkningar beskriver sig som ett politiskt projekt men har ingen egen politisk agenda.

- Vi försöker inte föra fram ett specifikt parti eller störta regeringen och tror inte heller att det finns någon entydig sanning. Vi reagerar helt enkelt på det vi ser, säger Slotte.

Vi gör helt enkelt tolkningar åt åskådarna, som sedan gör egna tolkningar i sin tur.― Pauliina Pesonen

Regional spridning

Slotte och Pesonen är båda hemma från Karleby, men har under projektets gång bott på varsitt håll: i Helsingfors, Tammerfors, Trondheim, Tavastehus och Sjundeå. Det har satt sina spår bland annat på vilka nyhetskällor de läst, men också på språket.

- Vi arbetar flerspråkigt, på finska, svenska, norska och engelska. Vi översätter nästan aldrig verken direkt, utan låter de kulturella skillnaderna som språken rymmer komma fram. Eftersom Pauliina är finskspråkig och jag svenskspråkig fungerar det väldigt naturligt, säger Slottte.

Konstverk den 6 december 2015. Konstverket "Jag firar ej". Bild: Sublima tolkningar, Subliimat tulkinnat jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Eftersom de bor i olika städer sker mycket av arbetet över nätet, genom videosamtal och genom att Slotte och Pesonen skickar länkar åt varandra.

Alla idéer växer fram gemensamt vi säger egentligen aldrig “nej” åt varandra, utan brukar organiskt märka när vi slutar prata om en viss idé för att den inte håller.― Jolin Slotte

I huvudsak är det Slotte som står för texten och Pesonen för det visuella, men de märker inte ut vem som gjort vad.

- Det är en skön kontrast till författarlivet i övrigt, där man står väldigt ensam. Här får vi hela tiden bolla med varandra. Jag skulle nog inte kunna arbeta så här med vem som helst, men vi känner varandra så bra, och jag litar till hundra procent på Pauliinas omdöme, säger Slotte.

Nätet ger frihet

Tack vare stöd från bland annat Kone-stiftelsen har de möjlighet att kontinuerligt arbeta deltid på projektet. I framtiden hoppas de också få tillfälle att vistas en period på ett konstnärsresidens tillsammans, för att samarbeta närmare kring vissa verk.

Att få arbeta på samma ställe ibland är viktigt för Jolin Slotte och Pauliina Pesonen. Här på galleri Kalleria i Berghäll. Jolin Slotte och Pauliina Pesonen genom skyltfönstret till Galleri Kalleria. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

De återkommande fysiska utställningarna tjänar också en viktig social funktion.

- Vi får diskutera våra verk vidare med galleribesökarna, vilket är något av hela poängen. Vi skulle gärna få fler kommentarer också på nätet, säger Slotte.

Trots att både Slotte och Pesonen är verksamma som professionella konstnärer är de nöjda med beslutet att primärt publicera Sublima tolkningars verk på nätet.

- Det ger oss en frihet, vi har inget förlag eller galleri som flåsar oss i nacken, och det gör att vi kan jobba i vilket medium som helst utan att låsa oss. Dessutom är nätet ett sätt att nå alla, också dem som inte skulle söka sig till en konstutställning, säger Slotte.

Bekanta ansikten och teman gör att utställningen lockar många som inte känner till projektet sedan tidigare. Girlander med vimplar i galleritaket. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

I galleri Kalleria i Berghäll är det många som hittar in utan att känna till projektet sedan tidigare. De färgglada vimplarna och bekanta ansiktena väcker nyfikenhet.

Nu efter utställningens slut är projektet tillbaka på nätet, och kommer att fortsätta finnas där - och på annat håll - åtminstone tills 2024. Vad som kommer att skapas kan bara världen utvisa, det gäller för den nyfikne att följa med.

En av Sublima tolkningars video, "Finlands barn", ingick i Yles satsning "De oskyddade. Eerikoista" 2015.

Batik kan göras på många sätt och i olika tekniker. Ett sätt som ofta kallas afrikansk batik är gjort med hjälp av mjöl och vatten, dvs mjölbatik. Enklare kan det inte bli. Och när något är enkelt triggar det inspirationen, för då kan man göra det precis i den stund andan faller på. Sånt gillar vi!

Mjölbatikblandningen består av en del vatten, en del mjöl. Jag blandade 2 dl vatten med 2 dl vetemjöl och rörde ihop till en smet, så klumpfri som möjligt!

Annat som behövs är:

• gamla schampoflaskor
• lakanstyg eller annat bomullstyg
• akrylfärg (textilfärg om produkten ska kunna tvättas)
• penslar
• underlägg
• metalltråd
• snöre

Häll över blandningen i schampoflaskan. Jag valde dessutom att efter hand hälla över smeten i en mindre flaska (från ett resekit) för att få en mindre stråle och för att en liten flaska är lättare att hantera.

Bred ut tyget på bordet med skyddande papper eller vaxduk under. Utgå från en skiss eller skapa ett fritt mönster.

Min inspiration till mönstret kommer från japanska vindsockor, Koinoborin. I Japan firar man under våren en familjehögtid, barnens dag. Då dekorerar man hus och gator med vindsockor i olika material och med motiv av karpfisken. Därav fiskmönstret!

Eftersom tyget skall vikas dubbelt när det sys ihop till en vindsocka började jag med att markera mittlinjen på tyget med tejp. Mönstret får gärna vara så symmetriskt som möjligt.

Vill man, kan man skissa mönstret försiktigt med blyerts, men då ska man vara noga med att spritsa batikmönstret aningen bredvid, annars kommer blyertsstrecken att synas när det är klart.

Rita mönstret på tyget med mjölblandningen. Du märker ganska snabbt om du har en för lös eller för fast blandning. Tillsätt i så fall mjöl eller vatten i smeten och rör om. Jobba i jämn takt, då blir linjerna bäst.

Torktiden beror på mjölblandningens konsistens. Det tar ungefär tre timmar för ytan på mjölblandningen att stelna. Vill man att det ska vara helt torrt kan man vänta ännu längre eller till nästa dag. Här får man helt enkelt prova sig fram.

Jag föredrar att jobba vidare medan det ännu finns fukt kvar i mjölbatiken för att enklare dra av ”mjölsträngarna” i lite längre remsor. Är det helt torrt så knaprar man bort mjölet i mindre flisor.

Eftersom min slutprodukt är en vindsocka målar jag med akryl. Gör man produkter som behöver tvättas målar man med textilfärg.

Sen är det dags att fylla i fälten mellan mjölsträngarna med färg. När färgen har torkat kan mjölbatikmönstret tas bort. Vänta tills allt är snustorrt eller kör när färgen har torkat, ni väljer själva. Är det fukt kvar är det lite kletigare och är det kruttorrt är det lite mera petande.

För att förvandla tyget till en vindsocka behövs en symaskin. Sy två raksömmar längs sidorna och en kanal vid fiskens mun. Trä en metalltråd i kanalen som gör att öppningen blir rund. Fäst trådar i tyget och bind fast vindsockan i verandaräcket, i störar eller i en kort pinne.

Sedan är det bara att hoppas på mycket vind. Eller springa och ha roligt med den!

Mjölbatik

Visdomsord har man hittat på väggar sedan länge, ofta i broderad form, ibland som graffiti. En modell som jag själv växte upp med var den i tyg, med trälister uppe och nere och så en bild mitt på med ett klämkäckt citat under. Och det är den modellen som får stå som förlaga till den här nyare versionen på väggbonad.

Vi är många som gillar att fotografera, så nu är det läge att printa ut favoritfotot i lite större format och använda som bas för lämpligt citat.

Du behöver:

• fotografi i storlek A4 eller större
• tapetbitar
• tunna trälister
• bets
• tusch i guld, svart eller vitt
• mönsterschablon
• svart färg
• klisterbokstäver
• lim

Börja med att såga till och betsa trälisterna. Utgå från fotoprintens storlek och lägg till nån extra centimeter när du mäter ut listens längd. Det blir snyggast när listen är bredare än pappret.

Version 1, med fotografi som bas:

Välj ett citat. Skissa upp på annat papper hur du vill att texten skall se ut. Lek med bokstäver och stil, mixa font och storlek. Skriv texten med valfri tusch, jag använde guldtusch. Rita in extra detaljer i bokstäverna. Låt torka.

Version 2, med gammal tapet som bas:

Klipp till tapetbiten till rätt storlek så den passar listerna. Välj citat och räkna igenom klisterbokstäverna så du har alla bokstäver du behöver.

Ta stöd av linjal så bokstäverna blir raka och fina, börja klistra. När citatet är klart väljer du ut en plats för extra mönster, som du gör med hjälp av schablon. Dutta färg genom schablonen. Låt torka.

Spritsa lim på baksidan av trälisterna. Limma fast trälisterna på framsidan, uppe och nere på bilderna.

Limma eller spika fast upphängningskrok/triangel på baksidan av den övre listen. Häng upp!

Väggbonad

Om du har några tegelstenar över kan du skapa dina egna favoritromaner. Tegelstenar har nämligen en perfekt storlek (och tyngd) för att förvandlas till gamla vällästa romaner. Och då menar jag de där fina gamla inbundna böckerna, med läderrygg och detaljer i guld. När du är klar har du en fantastiskt fin dekoration som kan stå ute i trädgården eller varför inte inne i bokhyllan som bokstöd.

Förutom tegelstenar behöver du:

• akrylfärger
• penslar i olika storlekar
• linjal eller kartongbitar
• guldtusch eller annan tusch

Börja med att torka och borsta av tegelstenen så den är fri från smuts.

Klicka ut färgerna svart, brunt, vitt, ockra och gult. Det är färger som du kommer att blanda sinsemellan, så det är lika bra att ta fram dem från början.

Börja med "ryggen", d.v.s. tegelstenens sidokant. Välj brunt eller svart beroende på smak, oftast är de gamla böckerna i svart eller brunt läder. Måla ryggen och några centimeter in på sidan. Måla också små trekanter i de yttre hörnen av sidorna eller "pärmarna".

Blanda lite ockra i den vita färgen så den blir ”smutsig” och måla in "boksidor" på den ena kortsidan och ena långsidan. Vill du att boken ska kunna ligga målar du även undersidan, annars räcker det med två sidor.

Välj vilken färg du vill ha på pärmarna och måla dem.

Ta hjälp av en linjal eller en kartongbit med rak kant och måla in en rand med brunt på boksidorna. Gamla inbundna böcker har tjocka pärmar så randen behöver inte vara så tunn.

Låt färgen torka något emellan. Tegelstenen drar in färgen ganska snabbt men känn på ytan att den är torr innan du fortsätter.

Dags för detaljer. Ta hjälp av en linjal och måla in linjer på boksidorna med gråa/gula nyanser. Då ser boken välläst ut med sidor som separerat sig från varann.

Dutta fram patina på pärmarna med en torr pensel. Intrycket av patina får du genom att blanda till en något ljusare eller mörkare ton av färgen på pärmen.

Måla in mörkare streck på både ryggen och pärmen för att ge en känsla av ålder.

När färgen torkat är det dags att plocka fram guldtuschen och markera in sömmar och vikningar.

Och sist men inte minst - titeln! Välj din favoritroman, en vacker titel eller ett författarnamn som ryms på ryggen.

Jag kan tro att du sedan fortsätter med någon roman till. Lycka till!

Tegelstensromaner

Att måla är oerhört befriande och roligt vare sig man är glad amatör eller mera skolad konstnär. För att komma över eventuella trösklar med att sätta igång med målandet är det alltid bra att låta sig inspireras av andra, t.ex. av den självlärde konstnären Henri Rousseau (1844-1910).

Henri Rousseau är en av de mest kända naiva målarna. Hans teknik var att måla i olika lager vilket är ett fantastiskt sätt att börja måla.

Rousseau jobbade som tulltjänsteman. Han reste aldrig utomlands men blev ändå en mästare på att måla djungelmotiv. Inspirerad av andras berättelser och besök till den Botaniska trädgården i Paris målade han fascinerande motiv med växter, djur och människor i spännande miljöer.

Här kommer en liten målarskola i Henri Rousseaus anda. För att komma igång behöver du:

• målarpanå eller målarduk
• akrylfärger
• penslar

Lager 1 - bakgrunden
Klicka ut blå, grön och vit färg. Börja med att måla blått i översta kanten. Blanda in lite vitt och jobba dig neråt för att sedan övergå till grönt. På så sätt får du en nyansering från blått till grönt i färgskalan med hjälp av det vita. Låt torka.

Lager 2 - bakgrundsväxterna
Studera bilder på växter eller plocka in dem från naturen. Skissa upp växter med blad, löv och trädliknande former, gärna lite underifrån.

Rita in siluetterna på panån och färglägg med olika gröna nyanser. Låt torka.

Måla in lite skuggningar och konturlinjer. Låt torka.

Lager 3 - huvudmotiven
Efter alla dessa nyanser av grönt är det dags för flera starka färger som gult, rött, rosa och orange. Måla färggranna blommor som huvudmotiv.

Välj dina egna favoriter. Gillar du tulpaner så väljer du tulpaner för här handlar det inte om logik utan om intressanta blickfång. Tänk mera på form än på detaljer. Måla på mitten/nedre delen av tavlan.

Henri Rousseau hade ofta inslag av exotiska djur som lejon. Det behöver inte vara så komplicerat att måla djur om man bryter ner motivet i olika former. Börja med huvudformen som en trubbig triangel med öron. Lägg sedan till runda prickar som ögon och en tillplattad triangel som nos. Lägg sedan till detaljer.

Lager 4 - förgrunden
Att måla in överraskande element är både befriande för konstnären och betraktaren. Varför inte måla in en svärmorstunga som Henri!

Förgrunden med bladverk i olika former och nyanser får gärna täcka det mesta av bakgrundsfärgen.

Voilá! Ditt djungelmotiv i fyra lager är klart!

Målarskola

Den här tiden på året så är det mörkt. Jättemörkt. På kvällarna är våra fönster som svarta stora hål. Men det går att ändra på! Med hjälp av fönstertusch kan du skapa snöfall, vintermönster eller vilka figurer du än önskar. Snyggt på dagen, fullkomligt lysande på kvällen!

Det enda du behöver är vit fönstertusch som enkelt tvättas bort med fuktig trasa. Pennorna hittar du vid bokhandlar och hobbybutiker.

Vad ska man rita då? Låt dig inspireras t.ex. av mönster du sett i tidningar eller rita helt enkelt vita fyllda cirklar och du har ett snöfall. Grafiska enkla former blir effektfullt om man upprepar dem. Vill du få ett juligt intryck är kransar, stjärnor, renar och hjortar motiv som fungerar fint på fönstret.

Testa att rita din idé på papper först om du är osäker. Det går bra att använda schabloner eller mallar men eftersom det är så enkelt att putsa bort går det också att vara spontan och bara rita det du känner för.

Här är en av mallarna vi använde:
Mall för rådjur

Lycka till!

I det enkla ligger det vackra. Som att skapa julgransdekorationer av gamla papplådor och restgarn. Lägg till en sax och några muggar och du har allt du behöver!

1. Klipp upp en gammal papplåda och rita cirklar med hjälp av muggar och glas, gärna i olika storlekar.
2. Klipp sen små hack runt kanten, ca 1 cm långa, med så jämna mellanrum som möjligt. Vill du skapa stjärnornament så behöver du jämnt antal hack - 10, 12 eller 14 ger fint mönster.
3. Välj den färg på garnet du vill ha, lämna några centimeters stump på baksidan av cirkeln och trä garnet genom hacket så du har garnet på framsidan. Pappen håller fast garnet så du behöver inte fästa den ännu.
4. Dra garnet rakt ner till hacket nedanför så du få en lodrät linje, dra garnet på baksidan till hacket bredvid och dra garnet uppåt på framsidan, så det skapas två parallella linjer.
5. Upprepa tills du har tillräckligt med linjer och det bildas ett "runt" hål i mitten av cirkeln. Om garnet börjar löpa över hålet är det bara att backa och hitta rytmen igen.
6. Forma stjärnspetsarna genom att dra garnet snett över de lodräta linjerna. Bästa sättet är att testa sig fram för det finns egentligen inte former som är fel och det behöver ju faktiskt inte heller bli en stjärna varje gång!
7. Vill du ha bara ett lager av garn så stannar du efter att stjärnan är formad, men det blir också jättefint med flere lager av garn på ornamentet.
8. Fäst trådarna i varandra på baksidan och knyt en ögla. Vill du så kan du limma ihop två ornament och på det sättet dölja baksidorna.

Av rester något fint

Stödföreningen för Lovisa konstcentrum har igen öppnat ett artotek i Almska gården i Lovisa efter en paus på ett par år. Konstnärerna är entusiastiska.

Aino Ulmanen och Aarne Kyröläinen jobbar med att hänga upp sina tavlor. De blir de första att pryda kaféväggarna.

På disken står redan Tuppen och Tanten, två keramikkonstverk av Elina Sorainen. Snart dyker också Christer Åberg upp med flera tavlor.

- Det är jättebra att artoteket öppnar igen, det är tur att vi får vara här, säger Aino Ulmanen som bor och verkar i Mörskom.

Aarne Kyröläinen och Aino Ulmanen hjälps åt med att hänga upp. artotek Bild: Yle/Robin Halttunen aarne kyröläinen,aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Aino Ulmanen besluter att hänga upp sina tavlor på stockväggen, de mörka tavlorna ser bra ut mot den bakgrunden. Mörkheten i tavlorna kommer från färgen, hon målar med sot och aska från den egna spisen.

Aino Ulmanen använder sot som målfärg. artotek Bild: Yle/Robin Halttunen aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Skämtsamt säger hon att hon först eldar på sin vedspis för att laga mat och sedan målar med det som blir kvar.

- Den svartaste färgen kommer från skorstenen, berättar Ulmanen.

På den motsatta väggen hänger Aarne Kyröläinen upp en oljemålning som nästan blir tredimensionell. Ytan lever och skapar vackra skuggor.

Närbild av Aarne Kyröläinens tavla artotek aarne kyröläinen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Christer Åberg bidrar med en orangefärgad elefant, ett tygkollage i vackra färger och så grafik med ett annat av hans favoritteman fåglar.

- Artotek är ett bra koncept, säger han.

Elina Sorainen har också haft sin keramik på artoteket Konsta i Borgå. Den har gått bra åt enligt henne.

- Men mina koppar och kärl tycker jag inte att hör hemma i ett artotek, säger hon.

Hon talar varmt för möjligheten att kunna låna ett konstverk hem för en månad och se hur det passar i sin rätta miljö. Som konstnär är det här också ett ypperligt sätt att placera ut sina verk utan att ordna en egen utställning.

- Alltid har konstnärerna någonting hemma i knutarna att ta med sig hit, säger hon.

Elina Sorainens tant och tupp i keramik artotek Bild: Yle/Robin Halttunen artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Sorainen konstaterar att ett artotek är en helhet som ständigt lever. Det gäller för konstnärerna att komma till artoteket med sina tavlor och se om det finns plats för dem och om de passar in i helheten.

Stödföreningen har fått stöd från Silmu för att starta upp artoteket. Lovisa stad kommer också emot genom att inte kräva hyra för de första två månaderna.

Föreningens projektsekreterare Nina Björkman-Nystén ser med tillförsikt mot framtiden och räknar med att föreningen framöver ska klara av att betala den blygsamma hyran för artoteket.

Artoteket håller öppet tisdag till söndag mellan klockan 12 och 17. På artoteket kan man låna konst.

artotek aarne kyröläinen,aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Vänskapsbok eller kärlekshyllning, man får kalla det vad man vill men omtanken kommer denna gång i bokform. Att ge bort en personlig present är underbart att göra och fantastisk att få. Och att skapa personliga böcker är inte alls svårt. Dags att plocka fram dina allra vackraste papper och köra igång!

Du behöver:

• vackra papper, mönstrade och enfärgade
• limstift
• sax
• linjal
• klistermärken
• glitter
• tuschpennor i vitt, svart och guld
• stiftapparat
• dymoapparat

Börja med att bestämma storleken på boken. Klipp ut en mall i den valda storleken och rita ut på alla papper du vill använda. Klipp ut och vik alla pappersark på mitten.

Jag valde att kalla min bok för "10 orsaker till att jag älskar dig" vilket avgjorde hur många sidor jag hade i boken. Jag utgick också från ett kort i lite tjockare papper som pärm vilket bestämde storleken. Här finns det inga regler utan det är smak, fantasi och materialet som bestämmer.

Titeln på boken skrev jag med vit tusch på färdig klisterdekal som jag limmade på pärmens framsida. Sen var det bara att börja författa.

Skriv t.ex. några enkla rader om varför någon är speciell just för dig. En orsak per uppslag. För personens humor, för skratten, för tankspriddheten - de där unika sakerna som gör en relation så speciell. Genom att använda olika färg och mönster på pappren och kombinera med t.ex. snygga dekaler och klistermärken, blir varje sida en liten oas. Klipp ut vackra ord från tidningar, tejpa, limma, stämpla. Blanda olika stilar på text och utformning.

När du har alla sidor klara, placera dem i rätt ordning och sätt sidorna in i varann som en bok, pärmsidan ytterst. Placera alla utbredda sidor i en hög, med pärmen uppåt på t.ex. på en skärbräda och stifta två stift i ryggvikningen. Vik ihop stiften på mittuppslaget, vik ihop sidorna och boken är klar.

Någon kommer att bli glad!

Vänskapsbok

Ibland känns det nästan som om man befinner sig i en dröm - det finns ingen logik eller relevans, allt känns surrealistiskt. Den känslan är utgångsläget för konstriktningen surrealismen. Surrealismen är inte helt lätt att förstå sig på, men genom den belgiska målaren René Magrittes målningar blir den en magisk drömvärld och behaglig upplevelse.

René Magrittes verk känns igen på de kostymklädda männen, moln, plommonstop och äpplen. Vardagliga saker som alltid har en intressant twist. Magritte har inspirerat många designers och reklammakare och även mig. Därför tar vi oss an hans magiska värld med svävande paraplyer och vackra sommarmoln.

Material som kan vara bra att ha:

• målardukar eller panåer
• vattenbaserad sprayfärg (finns att köpa i hobbybutiker)
• lim
• vit akrylfärg
• stöppelsvamp
• bilder på män i kostym, gärna kopierade i olika storlekar
• sax
• färgat papper
• paraply
• tjockare filttyg
• sytråd och nål
• järntråd
• gammalt paraply

Gör så här:

Börja med att spraya målardukarna blå. Använd gärna vattenbaserad sprayfärg. Den ger en fin lite droppig yta. Låt torka.

Klipp ut några män i kostymer. Välj bilder enligt attityd. Finns det någon berättelse bakom? Väcker bilden frågor? Kopiera bilderna så du får ca 20 män i varierande storlek.

När dukarna har torkat är det dags att skapa moln. Använd vit färg och stöppelsvamp och dutta försiktigt molnformationer på båda dukarna. Lite färg i taget och inga skarpa kanter. Låt torka.

När färgen torkat är det dags att tillföra kostymmännen till bilden. Limma först fast de utklippta männen på varsitt färgat papper. Limma sedan fast pappret på duken, gärna centrerat. Häng upp bilderna på väggen.

Om du vill skapa en svävande mobil är det dags att plocka fram det gamla paraplyet. Jag tog ett paraply med metallspets, som jag borrade ett liten hål i för upphängningen.

Klipp droppar i tjockare filttyg. Fäst tråd i dropparna med hjälp av synål. Spänn upp paraplyet och knyt fast dropparna i olika långa trådar så de hamnar på olika höjd. Häng upp i taket.

Som en magisk dröm eller hur?

Verkligheten inspirerad av Magritte

Mosaikmönster är något som människan sysslat med de senaste 5000 åren - inget nytt under solen. Det bevisar bara hur användbar och vacker mosaiken är. Sätten att göra mosaik på är många och det går att använda allt från glasskärvor, porslinsbitar till små, små stenar.

De flesta hårda ytor går det att göra mosaikmönster på. Jag har valt stubbar - härliga, rejäla stubbar!

Om du också vill pröva så behöver du det här:

• stubbar (som fått torka några månader)
• natursten/färgade glas- och porslinsbitar/mosaikbitar
• universallim
• fästmassa/fogmassa
• skål
• slev
• skyddshandskar
• andningsskydd
• gummispatel
• tvättsvamp

Stubben behöver vara torr och stadig. Se till att den har en jämn, plan yta fri från smuts.

Innan du börjar med mönstret skall du se till att du har alla bitar du behöver. Färgkoordinera dem i högar eller om du ska göra ett specifikt mönster rada ut mönstret på förhand så du vet att att bitarna räcker till. Eftersom jag skulle göra ett cirkelformat mönster började jag i mitten.

Sprid ut lite lim åt gången och tryck ner stenarna i limmet, en åt gången. Använder man större bitar kan man placera limmet på biten direkt. Det gör inget att det blir mellanrum mellan stenarna, fogmassan kommer att täppa till hålen senare. Jag radade stenar ända ut till barkkanten, som fick fungera som en naturlig inramning. Låt limmet torka.

Blanda fogmassan enligt instruktionerna på förpackningen. Använd handskar och andningsskydd. Bred ut massan över mosaikstenarna, ända ut till kanten. Torka genast bort överflödig massa och upprepa torkandet efter 10-15 minuter. Intorkad fogmassa är svår att få bort. Upprepa torkande med fuktig svamp eller trasa tills ytan är ren och fin. Låt torka.

Redo att användas!

Mosaik på trästubbe

En dörr är inte endast en passage, den är också en perfekt målarduk!

Nu har vi en fantastiskt port med tillhörande dörr här på Strömsö. Den tronar i trädgården, mitt emellan två olika växtvärldar, som en väg mellan den österbottniska myllan rakt in i Marocko! Marrakech kakel låter kanske bekant. Det är kakel med fantastiska geometriska former och med färger som passar perfekt in i Owes färgvärld. De blir också min inspirationskälla till de mönster jag vill skapa på dörren.

Vare sig du har en dörr mitt i trädgården eller på ett växthus eller en uthuslänga så är den en perfekt yta att måla på. Förr var man frimodigare att använda just dörrar för fantastiska dekorationsmålningar, nu har vi nästan glömt bort det helt. Eller så har vi blivit fegare?

Att måla en dörr

Dörren jag målade har fyra speglar och alla fick varsitt mönster som ändå passade ihop med varandra. Jag hade skissat upp mina mönster på förhand och gjort en variation i formerna, storleksmässigt och färgmässigt.

Du behöver:

• penslar
• akrylfärg (eller färg för utomhusbruk om du inte vill att den ska påverkas av väder och vind)
• blyerts
• linjal
• passare
• former utklippta i papper

Jag använder mig av akrylfärg som blir vattenfast när den torkat. Dörren och färgen får åldras och förändras tillsammans med trädgården och det är klart att de kommer att påverkas av väder och vind men för mig är det ok. Självklart håller färg för utomhusbruk bättre.

Alla speglar får en basfärg, ett lager vitt. Därefter håller jag mig till en färgskala i blått, grönt, gult, okra och brunt. Till den översta spegeln använder jag mig av en form som jag har klippt ut i papper. Då är det enklare att få till ett fortlöpande mönster. Rita av den med blyerts och sedan är det bara att fylla i färg.

Den andra och tredje spegeln får ett rutmönster med hjälp av linjal och till det fjärdje mönstret använder jag passare. Passare och linjal är bra att ha när det är geometriska regelbundna mönster som är målet. Inspirationen till mönstren är från kakel ifrån Marocko, där just geometrin är ständigt återkommande. Låt dig inspireras av andras arbeten och skapa egna mönster som passar just din dörr!

Den enklaste av former blir magnifik när den upprepas!

Trädgårdsdörr

Med orden ”Hello world!” hälsar Kiasmas chef, Leevi Haapala pressens representanter välkomna till förhandsvisningen inför ARS17 och väcker lite dämpat fniss bland publiken.

Han citerar nämligen rakt av utställningens slogan eller underrubrik. Därefter ber han dem sträcka upp handen, som så fort de vaknade på morgonen, genast greppade efter sin smarttelefon. De är ganska många, visar det sig.

Det är alltså igen dags för ARS på Kiasma, utställningen eller kavalkaden för nutidskonst, som återkommer med sex års mellanrum med inriktning på varierande teman. På ARS17 är det digital konst som gäller; det handlar om hur den digitala världen vi lever i påverkar konsten och om hur den samtida konsten, konstnären skildrar den digitala nutiden och framtiden.

På utställningen medverkar 35 konstnärer från 13 länder och som en del av utställningen finns ARS17+ helheten som hittas på webben på adressen arsplus.kiasma.fi.

Ars 17+ webbhelhet Bild: Kiasma.fi Ars,internet,kiasma,konstnärer,konstutställningar,museet för nutidskonst,nutidskonst

En av konstnärerna på ARS17, Yung Jake från USA, påstår sig rent av ha fötts på Internet år 2011.

Fast egentligen handlar det alltså om att konstnärens alter ego, rap-artisten Yung Jake, då för första gången uppträdde i en YouTube-video. Vilket han berättar för mig när jag i förbifarten får tillfälle att fråga honom. Någon radiointervju vill han dock inte ställa upp på.

Digitalkonstens andra tillblivelse

Men för att inte gå händelserna i förväg, ska jag till att börja med reda ut kring utställningens tema och begreppen däromkring. Så jag låter en av utställningens kuratorer Marja Sakari, intendent på Kiasma få ordet:

- Jo, det fanns redan på 90-talet några konstnärer, också i Finland, som gjorde digital konst. Men tekniken och kunskapen var inte ännu på en så hög nivå, att konsten kunde leva vidare.

Nu när tekniken har utvecklats och också är mer tillgänglig, och konstnärerna blivit skickligare på att utnyttja den, kan vi alltså tala om en andra tillblivelse av digital konst.

”Svåra”, tråkiga installationer?

En ofta förekommande fördom mot den här typen av nutida (digital) konst – som också jag bar på inför ARS17 – är att det handlar mycket om videoinstallationer och koncept, som för åskådaren vid första intrycket kan verka mindre lockande, rent visuellt. Det krävs t.ex. att man själv aktivt deltar – interaktivitet är ett honnörsord – och då får man ju mera ut av verket.

The Common Sense, videoinstallation av Melanie Gilligan The Common Sense, videoinstallation av Melanie Gilligan Bild: Kansallisgalleria | Finnish National Gallery / Pirje Mykkänen Ars,konstnärer,konstutställningar,museet för nutidskonst,videoinstallation,videokonst

Men är inte det rent visuella utseendet med rörkonstruktioner, sladdhärvor, hörlurar samt en videokamera och flimmer ofta rent ut sagt lite tråkigt?

- Ja-a, det kan hända, säger Marja Sakari förståeligt nog rätt tveksam hur hon ska tackla min provocerande fråga, men när det gäller videor i synnerhet, så krävs det nog att man verkligen tittar och försöker förstå vad som menas.

- Det kanske inte är alldeles lätt som konst, fortsätter hon, men jag skulle säga att det är belönande om man tar lite tid på sig för att se, begrunda och sätta sig in i verket.

Att nutidskonsten inte är så lätt att ta till sig kan vi vara överens om, men som med all konst krävs det lite bakgrundskunskap och intresse för att den verkligen ska öppna sig och man ska få mera ut av den.

- Jo, just så är det.

Det är också nåt slags fördom att man måste veta så mycket och läsa en mängd bakgrundstext för att ”förstå” vissa moderna verk.― Marja Sakari, Kiasma

För den intresserade åskådaren räcker det att ”titta och tänka”, säger Marja Sakari, men poängterar att det krävs tänkande. Så är det för övrigt med det mesta i livet om du vill nå en djupare insikt.

Stor mångfald av audiovisuella intryck

Men så långt om mina – och eventuellt generella – fördomar. För visst är mångfalden på ARS17 också påfallande. Och om jag känner mig lite förvirrad efter en första hastig bekantskap på pressvisningen, är det just för att jag gärna skulle ha lite mera tid att ”titta och tänka”.

Intrycken är i alla fall till största delen positiva och väcker nyfikenhet― jag måste nog återkomma med mer tid.

Som exempel på verk som, förutom att de behandlar aktuella och intressanta teman, rent visuellt är anslående och går att ta till sig utan en mängd bakgrundskunskap, nämner Marja Sakari för det första den brittiske konstnären Ed Atkins videoinstallation, Ribbons.

Ribbons, videoinstallation av Ed Atkins Ribbons, videoinstallation av Ed Atkins Bild: Courtesy of the artist, Galerie Bortolozzi, Berlin and Cabinet Gallery, London Ars,kiasma,konstnärer,nutidskonst,utställningar,videoinstallation,videokonst

Alla behöver också den fysiska kontakten.― Marja Sakari, Kiasma

För en uttryckligen visuellt lockande upplevelse rekommenderar Marja Sakari Jacolby Satterwhites (USA) videoinstallation i Kiasmas tredje våning. Med Music of Objective Romance har Jacolby skapat en färgsprakande utopisk värld med tillhörande eggande musik. Utan tvekan ett av de visuellt klart mest fascinerande verken på ARS17, som man gärna skulle låta sig sjunka in i för en lång stund. Och för det finns det också sköna stolar att luta sig tillbaka i.

En Plein Air: Music of Objective Romance, videoinstallation av Jacolby Satterwhite En Plein Air: Music of Objective Romance, videoinstallation av Jacolby Satterwhite Bild: Kansallisgalleria | Finnish National Gallery / Pirje Mykkänen Ars,kiasma,konstutställningar,museet för nutidskonst,nutidskonst,videokonst

Pääkaupunki – Capital city

Däremot hade jag tillfälle att prata med Göteborgskonstnären Ilja Karilampi som deltar med installationen Pääkaupunki. Han är inte helt entusiastisk över frågan jag ställer om hans inställning till digikonst och konst på webben:

- Ja, den ständiga frågan. Jag måste säga att jag bryr mig inte så mycket om post-internet eller webb och så. Inte mer än en affärsman använder sig av Internet för att använda sig av transaktioner, säger Ilja Karilampi.
- Men det är klart att Internet erbjuder nya möjligheter att uttrycka sig och sprida sin konst;

kanske man tar en väldigt billig bild och printar i aluminium och gör någonting bra av den.― Ilja Karilampi

Annars säger han sig vara rätt trött på den här webb-, www-grejen, men det hör till att konsten plockar upp nya grejer. Det är världen vi lever i, säger han.

Ilja Kariluoto med sitt allkonstverk Pääkaupunki Ilja Karilampi med sitt allkonstverk Pääkaupunki Bild: Ralf Sandell allkonstverk,Ars,Kiasma,konstnärer,konstutställningar,museet för nutidskonst,nutidskonst

Ett samtida allkonstverk där han har använt sig av olika element som kommer samman i en komplett upplevelse, som han säger: en stor väggmålning, uv-ljus och ett dj-bås, som pumpar klubbmusik i ”Karilampi Sky Bar”, också en del av installationen.

En soffa finns också i mitten där man kan sitta och titta ut på vyn över musikhuset och riksdagshuset. Lite salongskänsla, fast i en framtidsversion, avrundar Ilja Karilampi om sitt gesamtkunstwerk.

Väggmålning, "Jatka taistelua, som en del av Ilja Karilampis allkonstverk, Pääkaupunki Väggmålning, "Jatka taistelua, som en del av Ilja Karilampis allkonstverk, Pääkaupunki Bild: Kansallisgalleria | Finnish National Gallery / Pirje Mykkänen allkonstverk,Ars,graffiti,Kiasma,konstutställningar,museet för nutidskonst,väggmålningar

Interaktivt videospel

Om Ilja Karilampi säger sig vara trött på internetkonst, så ställer sig också en annan konstnär jag talar med, Reija Meriläinen, lite frågande till huruvida hon kan ses som en typisk representant för det som ARS17 står för. Hon deltar med det interaktiva (check!) videospelet (check!) Survivor som dessutom är visuellt anslående (check!).

Allt det här har jag i artikeln tagit upp som någonting typiskt för ARS17. Men Reija Meriläinen är inte med på noterna:

Det handlar också om vilken kontext verket presenteras i, om en institution - i det här fallet ett museum – ställer ut mitt verk inom vissa ramar, så påverkar det så klart hur det ses och tolkas.― Reija Meriläinen

- Men när jag planerar och skapar mitt verk, så har jag inte så mycket ett särskilt tema som utgångspunkt.

Skulle det här spelet ställas ut i ett annat sammanhang, t.ex. med andra spel, skulle man se på det helt annorlunda, menar hon.

Reija Meriläinens videspel, Survivor Reijä Meriläinens videospel Survivor Bild: Kansallisgalleria | Finnish National Gallery / Pirje Mykkänen Ars,interaktivitet,kiasma,konstutställningar,museet för nutidskonst,reija meriläinen,videospel

Men hon ser inte det digitala som något huvudtema i hennes konst:

Det är snarare så, att det digitala är mediet med vilket jag behandlar de frågor som intresserar mig.― Reija Meriläinen

Kritisk inställning

Att konstnärerna förhåller sig kritiska till utställningens teman ser Kiasmas intendent Marja Sakari, som helt naturligt.

- Det hör till att nutidskonstnärer är kritiska till den värld vi lever i och ifrågasätter. Och det finns mycket i den digitala världen som är lätt att kritisera.

Kommunikationen och den mänskliga kontakten, eller avsaknaden av den är en sak som kom fram. Och det är lätt att helt enkelt förlora sig på webben när man surfar eller spelar.

- Men å andra sidan erbjuder Internetvärlden också oerhörda möjligheter att arbeta och ger material för en konstnär. Så det vore dumt att inte använda sig av allt det visuella och alla idéer du kan hitta där.

Konstnärer har alltid intresserat sig för det som ligger i tiden och nu är det den digitala revolutionen som har sysselsatt konstnärer i tio eller tjugo år.― Marja Sakari

Ändå fortfarande rätt ung i ett större perspektiv. Men här blir det lämpligt att avslutningsvis ännu påminna om den tillhörande utställningshelheten ARS17+ som alltså är tillgänglig på adressen arsplus.kiasma.fi.

Lyssna på radioinslaget om ARS17 i Vega Kväll:

Läs mera:

På ARS-utställningarna har konsten alltid provocerat

I över femtio år har finländarna fått beundra eller förfasa sig över den moderna konsten på Ars-utställningar. Målet har varit att provocera och väcka debatt, men också att underhålla. Vägen har gått från 1960-talets popkonst via hemelektronik med kroppsvätskor mot digital konst. Följ med från 1961 till 2011.

Alla har vi väl nån gammal pensel som glömts bort och torkat in efter att målarivern lagt sig? Eller penslar som bara tjänat väl och nu är spretiga och tufsiga? Bra. De kan få nytt galet liv som tuppar med intensiv attityd! Tapetklister och tidningspapper ger dem den rätta formen.

Material:
Förutom gamla penslar, tapetklister och någon sida ur en dagstidning behöver du hobbyfärg och penslar som du kan måla med.

Gör så här:

1. Riv avlånga bitar av tidningspappret och blanda till tapetklistret, det behövs inga stora mängder. Jobba gärna på vaxduk för det här är ett kladdigt arbete!
2. Dra klister på båda sidorna av pappret och täck in metalldelen av penseln. Om du vill låter du lite papper komma inpå penselstråna på den sida som är framsidan av din kommande tupp.

Sedan är det bara att stegvis få till ett ansikte på tuppen. Det mest markanta är ju näbben men du kan också forma till antydan av ögonbryn och tuppens slör, den s.k. påsen under hakan.

3. Riv små smala bitar och limma ovanpå varandra. Tryck ihop det limmade pappret så det bildar ett litet veck där näbben kommer. Stegvis blir näbben allt större och dragen allt mer markanta ju mer papper du limmar och formar till. Du bestämmer själv hur din tupp ska se ut.

Vill du ha en riktigt stor näbb är det bra att låta pappret torka lite emellan. Ett bra tips är att jobba med flera penslar samtidigt. Låt torka.

4. När ytan är helt torr är det dags att måla. Börja grovt med färgytorna, ge t.ex. ansiktet en färg, näbben en annan. Dutta mörkt där ögonen kommer och måla också på baksidan.
5. När grovjobbet är klart är det dags för finliret. Ta fram den tunnaste penseln och måla fram ögon och cirklar runtom ögonen. Dutta fram lite patina på näbben och markera näbben ytterligare genom att dra färg upp mot penselstråna som en tuppkam. Måla också penselstråna lite grann. Dra konturstreck runt ögon och slör.

Fortsätt med nästa pensel i lite annorlunda färgskala så blir det en rolig och smått galen helhet. Och vill du hänga dem på väggen så är det bara att limma fast tavelöglor på baksidan av penseln.

Glad påsk!

Vi kan lika bra erkänna det direkt. Minnet är kort. Ska vi försöka komma ihåg vad vi planterade i trädgården förra sommaren, ja då kan det ofta bli svårt. Om vi nu inte föredömligt nog gjort små skyltar som stöd för minnet.

Skyltarna består av gamla assietter och en bricka. Bara att duka fram!

Du behöver också:

• porslinstusch
• träpinnar
• borr
• fästmassa
• vit metallfärg
• pensel

Redan namnen på växterna i Owes rabatt får mig på gott humör: astilbe, aklejruta, stjärnflocka. Bara för att nämna några.

Underbara namn som gör sig fint i skrift och som passar bra ihop med gamla udda porslinsassietter. Porslinstusch finns i flera olika färger så det är bara att välja färg efter önskad stil.

Texta med porslinstusch i önskad färg och stil. Textning med tusch på porslinstallrik. Bild: Yle/Strömsö kalligrafi,Strömsö (tv-program)

Då texterna är klara får tallrikarna torka några timmar innan du härdar dem i vanlig köksugn på 160 grader i 90 minuter.

Fäst tallrikarna på grundmålade träpinnar, anpassa längden på pinnarna till växtens höjd. Jag använde mig av fästmassa vilket är enkelt och mindre tidskrävande än att borra i porslinet.

Järntråden fästs i häftmassa. Tallrikar med upphängningsståltråden fäst i häftmassa. Bild: Yle/Strömsö Hantverk,Häftmassa,pyssel,Strömsö (tv-program),upphängning

Bprra hål i träpinnarna för järntråden. Hål borras i träpinne. Bild: Yle/Strömsö borra,pyssel,Strömsö (tv-program)

En översiktskarta över planteringen är ett bra alternativ eller komplement till skyltarna. Är blomsorterna många kan du markera dem med siffror och skriva namnen runtomkring.

Sorterna i Owes blomrabatt memorerade jag med hjälp av en bricka där jag ritade upp rabattens form och blomsorternas placering. Först med blyerts och därefter med liten pensel och metallfärg.

Kartan över planteringen. En karta över planteringen. Bild: Yle/Strömsö Bricka,Karta,Strömsö (tv-program),tavla,trädgårdsväxter

Frodig blomrabatt med planteringspinnar av assietter på pinne Bild: Yle/Strömsö/Monica Storm Assiett,blombänk,Bricka,Kalligrafiska stilar,planteringsskiss,planteringsskyltar,Porslin,porslin,Rabatt (trädgård),tallrikar

Konst är något som de flesta har en åsikt om. Vissa älskar det, andra tycker att många konstgrenar känns som elitistiskt bajs. De flesta gillar något och ogillar annat, vi tänker förstås alla olika.

Men för att kunna ha en åsikt om konst måste den först upplevas, och för att bli intresserad av konstupplevelser måste någon först göra en uppmärksam på vad som finns. Som ett led i det här fungerar förstås grundskolan med sin konstpedagogik och besök till olika konstinstitutioner.

Skolornas konstbesök har däremot minskat de senaste åren, och det här vill nu Suomen Kulttuurirahasto och Svenska Kulturfonden råda bot på. Tillsammans har de initierat projektet Konsttestarna som riktar sej till alla Finlands åttondeklassare.

- Meningen är att åttorna ska få testa, känna på och utvärdera konst under tre läsår. Vi börjar nästa höst och projektet sträcker sej till våren 2020, säger Konsttestarnas regionala koordinator i Helsingfors Siiri Oinonen.

Konsttestarna utvärderar sitt besök genom en app. en person håller i en mobiltelefon Bild: Anni Martikainen/Folk app,Ateneum,konsttestarna,åttor

Regionala skillnader är ett problem

Det finns stora regionala skillnader i Finland när det kommer till tillgänglighet till konst. I huvudstadsregionen finns många olika genrer, men i glesbygden kan det vara värre.

- Det finns också stora socioekonomiska skillnader. Och trots att det kanske finns pengar för själva konstbesöken har man inte alltid råd att ta sej till konsten, säger Oinonen.

Meningen med projektet är att ungdomar ska känna att konsten finns till för dem, och därför får de också utvärdera det de är med om. I en app som nås via smarttelefon, platta eller dator, får alla konsttestare berätta vad de tyckte om sitt konstbesök och hur konstutbudet i framtiden kunde utvecklas för att bättre motsvara just deras önskemål.

- Konst tillhör alla, det ska inte vara en elitistisk gren som några få tar del av, säger Oinonen.

Slagit alla förväntningar

Sedan projektet Konsttestarna körde igång har man varit i kontakt med alla Finlands grundskolor. Själva testarna kommer att vara nästa års åttor, 2018-års åttor och 2019-års åttor.

Till den första rundan, som börjar i höst, har ungefär 99 procent av alla berörda anmälts.

- Vi hade 65 procent som mål så det har slagit alla förväntningar! Det har krävt mycket jobb av de regionala koordinatorerna, men när vi väl kommit i kontakt med skolorna och kommunernas bildningsdirektörer och förklarat vad det handlar om, har alla varit väldigt engagerade.

En testgrupp provade på utvärderingsappen på Ateneum under våren. två flickor ser på sina mobiltelefoner Bild: Anni Martikainen/Folk app,Ateneum,konsttestarna,åttor

Alla besök och resor finansieras av Suomen Kulttuurirahasto och Svenska Kulturfonden, som tillsammans investerar cirka 20 miljoner euro i Konsttestarna-projektet.

Vad som händer om tre år när projektet tar slut kan Siiri Oininen ännu inte säga.

- Eventuellt kan det uppstå så bra synergier att konstinstitutionerna själva vill utveckla samarbetsformer med skolorna. Det återstår ännu att se.

Från och med i höst kan du följa med åttornas recensioner av olika konstformer på sajten konsttestarna.fi.

Plastflaskor finns det gott om. Trädgårdstomtar kanske inte lika många. Men om man kombinerar dessa två så kan man få en egen liten tomtearmé som blir perfekt sommarnöje när vännerna och släkten samlas. Ett spel som är en kombination av bowling, kubb och kast med liten boll.

För att göra tomtarna behövs en hel del plastflaskor, akrylfärg, permanent tusch och penslar. Flaskorna fungerar som käglor så de kan ju bli lite tilltufsade under spelsäsongen så det är bra idé att göra några extra tomtar.

Börja med att blanda till en hudfärg åt tomtarna. Blanda i vatten i färgen så den blir tunnare, men inte för tunn. Det är bara att prova sig fram. Häll i färgen i flaskan. Skruva på korken och skaka. Insidan av flaska blir jämn och fin i färgen, men det krävs att man snurrar och skakar flaskan upprepade gånger tills färgen stelnat.

Även om färgen på insidan inte har torkat går det bra att börja med utsidan. Börja med att måla överdelen av flaskan till luva. Skruva av korken på flaskan och måla den i samma färg som luvan. Fortsätt med de vita ytorna som ska bli skägg, mustach, ögonbryn och ögonvitor. Lämna resten av ansiktet omålat, eftersom det har färgen från insidan av flaskan, dvs. hudfärgen.

Designa hängselbyxorna och tröjan, men tänk på att måla runt och lämna omålat de ytor som ska bli händer. Det blir roligare effekt om tomtarna får olika personligheter och att de håller händerna på lite olika sätt. Våra tomtar fick kläder i färgerna blått, rött, gult och grönt - klassiskt trädgårdstomtemode.

När färgen har torkat ska konturerna ritas in med svart tusch. Det är nu som ansiktsuttrycket ritas in som ger karaktär åt tomten. Rita in konturer på alla färgområden och detaljer.
Om man vill skydda sina tomtar lite extra är ett lager av spraylack en god idé.

När färgen har torkat inne i flaskan kan den fyllas med torkade ärtor, sand eller annat som ger lite tyngd åt tomtarna. Skruva på korkarna.

Så, då är det bara att komma överens om reglerna, värma upp kastarmen och försöka få ner trädgårdstomtarna i en stilig strike!
Lycka till!

Trädgårdstomtar tillverkade av återvunna plastflaskor uppställda i en triangel. Bild: Yle/Carina Ahlskog Gör-det-själv,Plastflaska,pyssel,Strömsö (tv-program),Sällskapsspel,Trädgårdstomte,återvinning

Att hugga ved är ett tufft jobb - och en konst. Det vet alla som någonsin försökt det. Det vet också konstnären Freja Bäckman. Men nu vänder hon på huggkubben.

Att hugga ved är en konst - och ett tufft jobb.

Det berättades för mig att jag hugger ved som en balettdansare (I was told I chop wood like a ballet dancer) heter hennes performance som hon genomför sju gånger i Helsingfors.

Your ballet silhouette did not escape my attention.― Arkadiusz Póltorak, polsk konstnär

Det är en väldigt exklusiv performance. Hon gör den nämligen för, och med, en person åt gången. Det här betyder att bara sju personer kommer att kunna delta. Först till huggkubben får klyva.

Huggkubbe Bild: Yle/Peter Lüttge Huggkubbe

När jag besöker Freja Bäckman på galleriet Third Space vid Femkanten i Helsingfors är hon i gång med förberedelserna. Gallerirummet är en typisk vit kub.

Kuben draperas med grovt grönt tyg. Vid en vägg finns en vedstapel med klabbar av fin björkved. Dessutom finns två huggkubbar i rummet. Och två yxor.

Björkklabbar Bild: Yle/Peter Lüttge ved,vedklabbar

Upplägget är klart. Här skall det huggas ved. Av två personer. Ingenting annat.

Om du är en av de få utvalda vedhuggare kommer du att kunna hugga ved med Freja Bäckman. I enrum. I en timme.

Du får själv bestämma hur mycket du vill hugga, på vilket sätt du vill hugga och i vilken takt du vill hugga. Inga regler finns.

Vill du hugga ved med mig? Konstnär Freja Bäckman Bild: Yle/Peter Lüttge freja bäckman

Jag tror att det kommer att bli svettigt. Och det kommer att bli högljutt. Gallerirummet är litet, genom fönstret och det gröna tyget gassar solen. Upplägget är ganska klaustrofobiskt.

Jag frågar Freja Bäckman vad hon vill uppnå med den parvisa vedhuggningen?

- Det handlar egentligen inte så mycket om att hugga ved, utan mera om att komma i kontakt med varandra. Att kommunicera med varandra, svarar hon.

Jag kunde tänka mig lättare saker och ting man kunde göra om man vill komma i kontakt med varandra. Men jag vet också att många nordbor har ett nästan filosofiskt och transcendentalt förhållandesätt till vedhuggning.

Yxa och vedklabb Bild: Yle/Peter Lüttge yxa

Jag har det inte. Det finns inte i mina tyska gener. Jag är inte på mammas gård om jag skall hugga ved. Jag känner mig klumpig. Inte alls som en balettdansare. Mera som en dansande björn.

Men hur är det för Freja Bäckman? Är det så att hon känner sig som en balettdansare? Som det hade sagts åt henne?

Acquiring a comfortable and effective
rhythm felt pretty much like dancing.― Arkadiusz Póltorak, polsk konstnär

- Nej, säger hon. Det gör jag nog inte. Inte som en balettdansös i varje fall. Men jag känner att det är ett hårt och tufft jobb. Och jag blir svettig. Det känner säkert en balettdansare igen.

Huggkubbe Bild: Yle/Peter Lüttge Huggkubbe

Du behöver alltså varken kunna dansa eller ens hugga ved om du vill delta i Frejas performance. Til syvende og sist är det frågan om ett kommunikationserbjudande.

Kom hit, så hugger vi lite ved med varandra. Och snackar om dittan och dattan. Så som man gör när man samtalar över gärdsgården med den vedhuggande grannen.

Konstnär Freja Bäckman Bild: Yle/Peter Lüttge freja bäckman