Jag har alltid haft en för mig oförklarlig dragning till broderade tavlor gjorda i korsstygn. Jag vet inte varför. Det finns någonting som attraherar mig. Det kantigt fyrkantiga. Den sträva broderade ytan. De folkliga motiven.

Därför gick jag med spänd förväntning till Oscar Hagens utställning #oscarinristipisto på Soul Vintage i Helsingfors. Jag förväntade mig ingenting mindre än en uppdatering av korsstygnsbroderiet. Ett slags korsstygn 2.0.

Och jag blev minsann inte besviken. Folk flockades kring tavlorna och var begeistrade. Det var jag också. Över hans djärva val på motiv och sentenser. Och över hans mod. Jag tycker nämligen att det krävs ballar av tråd att brodera på det sättet han gör.

Ny älsklingstavla

Se bara på tavlan här nere. Black Flag heter den. Helt otroligt bra. Den stora suprematisten Kazimir Malevitj skulle hoppa jämfota ur graven om han skulle veta om tavlan.

Oscar Hagen: Black Flag Oscar Hagen: Black Flag Bild: Yle/Peter Lüttge

Vadå Malevitj tänker du kanske? Men titta bara på hans mest kända tavla Svart kvadrat som han gjorde 1915 och som finns i Tretjakovgalleriet i Moskva.

Kazimir Malevitj: Svart kvadrat (1915) Kazimir Malevitj: Svart kvadrat Bild: Tretjakovgalleriet

Att jag inte hade en aning om att Black Flag var ett inflytelserikt amerikanskt hardcorepunkband och motivet Oscar Hagen använde sig av är bandets logo gör saken inte sämre. Tvärtom.

Så tyvärr, du okända konstnär som gjorde min hittillsvarande älsklingstavla i korsstyng, med ett ordspråk av den svenska författaren Bo Bergman som var lagad på ett sådant sätt att alla trodde att upphovsmannen till ordspråket var en del av själva ordspråket. Tyvärr gjorde du numera bara min nästmestälskade brodering.

Bara du går över markerna lever var källa
sjunger var tuva ditt namn
Bo Bergman― Text på Peter Lüttges fordom mest älskade korsstygnstavla

Också Oscar Hagen har en förkärlek för ordspråk. Moderna sådana. Han hittar dem hos populärkulturen och musiken. Bevar Eira, står det på en av hans tavlor. I stället för Bevar Christiania. På en annan läser jag den mystiska och mig okända religionen Thelemas valspråk Do what thou wilt shall be the whole of the Law. Love is the law, love under will.

Oscar Hagen: I love cocaine Oscar Hagen: I love Cocaine Bild: Yle/Peter Lüttge

Oscar Hagen: I want to believe Oscar Hagen: I want to believe Bild: Yle/Peter Lüttge

Oscar Hagen: I want to leave Oscar Hagen: I want to leave Bild: Yle/Peter Lüttge

Storsäljare

Oscar Hagens korsstyngstavlor går helt tydligen hem i hus och stugor. Och i studentbostäder och kollektiv. Det vittnade de många röda prickar om som fanns vid de flesta av hans tavlor. En röd prick betyder att tavlan har blivit såld.

Oscar Hagen Konstnären Oscar Hagen Bild: Yle/Peter Lüttge

På utställningen finns hela tre olika versioner av en brinnande kyrka. De for direkt. Och det förstår jag. Kyrkor är otroligt omtyckta motiv för korsstygnsbroderier och de brinnande kyrkorna är både tankeväckande och vackra. Klassiskt hantverk och nutidskonst på en och samma gång.

Bild: Yle/Peter Lüttge

Ett annat motiv jag gillar är Oscar Hagens "förvanskning" av motivet som förknippas med hans hemstad Jakobstad. Den välkända treenigheten Tro, hopp och kärlek förvandlas till Dödsmetall, hopp och kärlek.

Oscar Hagen: Dödsmetall, hopp och kärlek Oscar Hagen: Dödsmetall, hopp och kärlek Bild: Yle/Peter Lüttge

Omtyckta öppningar

Det som slår mig är att Oscar Hagen har hittat sin publik och publiken har hittat honom. Det är nämligen för andra gången på kort tid att jag får bevittna en utställning i Helsingfors där Oscar Hagen är inblandat. Den första var en installation som hette Dysterbotten. Det var mycket folk på de båda utställningarna. Ungt folk. Folk som man kanske inte vanligtvis hittar på en konstvernissage.

Oscar Hagens vernissager är alltid en stor händelse Bild: Yle/Peter Lüttge

Stämningen är därför också en helt annan. Besökarna dricker bål och burköl. De sitter i grupper på trottoaren utanför galleriet. De lyssnar på dj:n som står bakom sina turntables och väver vinylmusik. De har roligt. Det är avslappnat och långt ifrån den andäktiga stämningen som så ofta råder på en vernissage.

Oscar Hagen: Save the bees kill yourself Oscar hagen: Save the bees kill yourself Bild: Yle/Peter Lüttge

Kunst für alle

När jag senare på kvällen får mig en pratstund med Oscar Hagen är han påtaglig nöjd. Han berättar för mig att han tycker att han lyckades med det han hade föresatt sig när han började brodera i korsstygn.

- Jag ville göra tavlor som mina vänner skulle tycka om att ha på sina väggar där hemma. Och som mina vänner och deras vänner skulle ha råd med.

En satsning som tydligen har gått hem. Av de röda prickarna att döma.

Oscar Hagen: Legalize shrooms Oscar Hagen: Legalize Shrooms Bild: Yle/Peter Lüttge

Oscar Hagen: Hail Satan Oscar Hagen: Hail Satan Bild: Yle/Peter Lüttge

Oscar Hagen: My soul is pagan Oscar Hagen: My Soul is Pagan Bild: Yle/Peter Lüttge

Utställningen #oscarinristipisto pågår fram till lördagen den 7 maj på Soul Vintage i Helsingfors.

Vi gillar att fotografera oss själva och varandra. I olika formationer och uppställningar. Och med en egen backdrop är åtminstone bakgrunden under kontroll.

Här är två olika tips på hur man kan göra!

Till version 1 behöver du:

• en gammal avtorkad vaxduk
• krittavelfärg
• roller
• 2 rundstavar eller kvastskaft
• stiftapparat
• snöre
• målartejp

Bred ut vaxduken på ett bord eller på golvet. Sätt gamla tidningar vid kanterna så skyddar du ytorna.
Rolla ut krittavelfärgen jämt. Låt torka. När det är torrt målar du ett varv till så det täcker ordentligt.

När sista varvet har torkat är det dags för upphängningen. En rundstav uppe i den övre kanten och en nere. Längden på rundstaven anpassar du efter bredden på vaxduken, gärna så att rundstaven är lite längre. Några centimeter extra på var sida är snyggast. Det går också alldeles utmärkt att använda kvastskaft till upphängningen.

För att inte rundstaven ska rulla för mycket när du ska stifta fast den i duken så ta hjälp av några tejpbitar. Stifta fast duken i rundstaven. Jag valde att upphängningen skulle få synas ordentligt och därför stiftade jag fast duken bakpå rundstaven.

Knyt snöre runt rundstaven och häng upp. Rita med helt vanlig tavelkrita lämpliga dekorationer eller text som passar fototillfället.

en skolkarta med en blomsterkrans Bild: Susanna Ström-Wilkinson / YLE

• gammal skolkarta
• akrylfärger
• penslar i olika storlekar
• vatten
• blyertspennor

Häng upp en gammal skolkarta på väggen. Täck gärna in väggen bakom med skyddspapper ifall färgen tränger igenom den gamla nötta ytan.

Börja med att pensla in största delen av kartan med vit tunn utblandad färg. Den behöver inte alls täcka, utan mera se ut som ett tunt istäcke, så man fortfarande kan skönja länderna under färgen. Låt torka.

När ytan är torr är det dags att börja skissa. Jag valde att göra en stor blomsterkrans mitt på kartan och skissade upp en cirkel med enkla blommor.

Sen är det enklast att måla alla bottnar först. Hela varvet runt. Alla blommor som ska vara röda, måla dem och sen en färg i taget. När alla blommor och blad och kvistar har sin bottenfärg, då är det dags för detaljerna. Använd tunnare pensel och lägg till konturlinjer och prickar och skuggor.

(Tips: Är backdropen för ett speciellt tillfälle passar det fint att skriva in ett datum inne i kransen eller varför inte bara: Välkommen!)

Sen är det bara att hitta nån som vill bli fotograferad!

Vaxduken fungerar också som en vanlig krittavla så använd den i vardagen, skriv shoppinglistor och sköna citat, låt den bli en del av rummet! Samma gäller den gamla skolkartan, låt den pryda sin plats på väggen, som vilken tavla som helst!

Backdrop

Titta också på morsdagsfotografering på Strömsö

Redan utställningens plansch är i ögonfallande. Den visar en av världshistoriens mest kända skäggbärare, Karl Marx, med ett för honom typiskt, vildvuxet skägg.

Planschen är en remake av Gunter Rambows original från år 1969. Den nya planschen gjordes av samma konstnär med samma material som den gamla: gåsfjädrar på silkscreentryck.

Gåsfjädrarna ger Karl Marx ansikte ett fjunigt utseende och mildrar hans annars så bistra blick på ett anmärkningsvärt sätt. Det fjuniga skägget som normalt förknippas med en oerfaren yngling intresserar och irriterar samtidigt.

Utställningsplanschen och förebilden, båda designade av Gunter Rambow Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Gunter Rambow, Gunter Rambow

Den stora skäggutställningen i Berlins Neues Museum, Bart - zwischen Natur und Rasur, passar väl in i en av världens stora hipsterhögborgar. I Berlin finns krogar, restauranger och tillställningar, där det inte finns en enda representant av manligt kön närvarande utan väl ansat ansiktshår. Helst helskägg skall det vara.

Nyaste undersökningar visar att det finns fler män med skägg än utan i dagens Berlin. Utställningen svarar alltså mot ett uppdämt behov och är skamligt publikfriande. Men på det rätta sättet.

Rakapparat sixtant SM 31 (1962) Braun AG (Hans Gugelot, Gerd Alfred Müller): Rasierapparat „sixtant SM 31“, 1962 Kunststoff, Metall. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Kunstgewerbemuseum / Saturia Linke bart - zwischen natur und rasur,skägg

Världshistorien = skägghistorien

I utställningen visas hur tätt sammanknutna rakningens och skäggbäringens historia är med världshistorien. Sumererna var de första som rakade bort skägget som ett tecken på att de nått en högre samhällssfär. Sumererna var samtidigt de första som bosatte sig i städer och skägget symboliserade för dem det vilda utanför stadsmurarna.

Rakkniv, assyrisk (ca 1000 f.kr.) Klinge eines Rasiermessers. Assyrisch, 1. Jt. v. Chr.; Assur, Nordirak. Bronze. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Vorderasiatisches Museum / Olaf M. Teßmer bart - zwischen natur und rasur,skägg

I Egypten var skägget en symbol för makt. Bysten av den kvinnliga faraon Hatshepsut visar henne med det ceremoniella lösskägget, ett attribut som hörde till kungaämbetet.

Hos de gamla grekerna var skägget en symbol för visdom och lärdom. Därför bar alla filosofer liksom Platon ett stort och yvigt skägg.

När Alexander den store kom till makten som 20-åring var han utan skägg som alla andra grekiska ynglingar. Han tyckte att skägg bara var i vägen för krigare, motståndare kunde ju gripa tag i det. Därför ville han inte se skägg på sitt manskap. Efter det var det rakade ansiktet norm fram till Hadrianus på 100-talet som var den första kejsaren i antiken som avbildades och alltså också bar ett skägg.

Skäggskatt i Peter den Stores Ryssland

Utställningens minsta artefakt är samtidigt en av de mest intressanta. Det är ett ryskt skäggmärke från år 1705, en så kallad skäggkopek.

Skäggmärke, s.k. skäggkopek (1705) Bartmarke „Bartkopeke“ , 1705. Kupfer, geprägt. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Münzkabinett / Reinhard Saczewski bart - zwischen natur und rasur,skägg

När tsaren Peter den store reste genom Europa som ung tyckte han att det ryska kläd- och skäggmodet inte riktigt motsvarade det europeiska. Den 5 september 1698 bjöd han landets elit till sitt slott där han egenhändigt klippte bort besökarnas skägg.

Samtidigt bestämde han att alla förutom prästerna skulle raka bort sitt skägg. För att få fart på rakningen inrättade han en skäggskatt för alla de som ville behålla sitt skägg. Från och med 1705 fick de som hade betalt skatten den så kallade skäggkopeken som ett kvitto.

Påträffades man utan skäggmärket riskerade man tvångsrakning på öppen gata. Skäggskatten uppbars fram till år 1772 då tsarinnan Katharina den stora avstod från den.

Barberarskål Barbierschale mit Darstellungen des Barbiergeräts. Fayence, bemalt. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Museum Europäischer Kulturen / Barbara Michalski bart - zwischen natur und rasur,skägg

Rakkniv. Solingen (1914) Rasiermesser. Solinger Stahlwaren und Schleiferei, vor 1914. Metall, Leder. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Museum Europäischer Kulturen / Michael Mohr bart - zwischen natur und rasur,skägg

Ovårdat skägg som bevis på geniet

På 1800-talet skedde någonting som kanske kunde beskrivas som en individualisering av skäggväxten. Valet av skägg eller icke-skägg har mestadels varit beroende av yttre faktorer som makt eller faktorer som var individuella, men som inte kunde styras av bäraren, som till exempel visdom eller erfarenhet.

I och med genibegreppets tilltagande popularitet bland konstnärerna under romantiken odlades en ny form av individualitet: Konstnären som det ofta ensamma och oförstådda geniet.

Fåglar som är sorgsna odlar skägg.― Cornelis Vreeswijk

Hade man nått den statusen kunde man kosta på sig alla möjliga former av det som ansågs vara excentriskt. Ett ovårdat och vildvuxet skägg kunde då bli ett uttryck för geniets utanförskap och samtidigt en symbol för det geniala.

Än i dag ser man vildvuxna, yviga skägg hos konstnärer som medvetet odlar både ansiktshåret och myten om geniet. Titta bara på bilderna här nedanför, det ena ur utställningen, det andra ur Yle:s bildarkiv.

Franz von Lenbach: Dirigenten Hermann Levi (1882) Franz von Lenbach: Kopf des Dirigenten Hermann Levi, 1882. Öl auf Pappe. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie / Andres Kilger bart - zwischen natur und rasur,skägg

Dirigenten Leif Segerstam Leif Segerstam Bild: Iloinen Liftari leif segerstam,segerstam

Den skäggiga damen

En hel avdelning på utställningen ägnar sig åt fenomenet Den skäggiga damen. Den visar skäggprydda damer som i äldre tider uppträdde på varietéer, cirkus eller tivoli i de så kallade freak shows, men också dagens motsvarigheter, med den nya ikonen eurovisionsvinnaren Conchita Wurst i spetsen.

När man tittar på fotografierna och läser biografierna av de skäggprydda damerna från både igår och idag slås man av att de flesta tycktes eller tycks vara stolta och nöjda med sitt avvikande utseende.

Gerhard Goder: Conchita Wurst auf der Mondsichel (2014) Gerhard Goder: Conchita Wurst auf der Mondsichel, 2014. Skulptur, Holz, geschnitzt, geleimt. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Museum Europäischer Kulturen / Ute Franz-Scarciglia bart - zwischen natur und rasur,skägg

Hur som haver är utställningen en liten pärla och sitter som skägget i ansiktet på en hipster. Passande nog såg jag nyligen en ung man på en av Berlins gator bärandes på en t-skjorta med texten: Det finns ett ord för en person utan skägg: Kvinna.

Skäggmugg (kring 1890) Barttasse mit der Aufschrift „Zuschonen Deinen schönen Bart / Nimm dieses Tässchen eigner Art.“. KPM Berlin, um 1890. Porzellan, bemalt. Bild: Staatliche Museen zu Berlin, Museum Europäischer Kulturen / Michael Mohr bart - zwischen natur und rasur,skägg

Skägget intresserar

Också vi på Svenska Yle vurmar för skägg av alla de slag. Se här nedan en video som gjordes för Yle Fems kulturprogram Lasso som hade ett specialprogram om skägg.

I utställningen finns en hel del interaktivitet. Du kan skriva i en gästbok varför du älskar ditt skägg, du kan botaniserar bland olika skäggfenomen på en interaktiv vägg och du kan fota dig med ditt skägg eller olika lösskägg som sedan visas i utställningen.

Selfie från utställningen Selfie från skäggutställningen i Berlin Bild: Yle/Peter Lüttge bart - zwischen natur und rasur,peter lüttge,skägg

Kanske du också vill berätta om ditt eller nån annans skägg? Eller till och med skicka en bild? Skriv då gärna i kommentarsfältet nedan eller maila din historia eller bild till kulturklipp@yle.fi (#skägglurk) så publicerar vi dem.

Utställningen om skägg, Bart - zwischen Natur und Rasur, har just blivit förlängd på grund av det stora intresset och kan beskådas på Neues Museum i Berlin fram till den 3 juli 2016.

Att fylla tomma sterila ytor med intressanta motiv är något som många inomhusväggar och husfasader skulle må gott av.

På Strömsö har ena hörnet i salen ekat tomt i många år, så nu var det dags att göra något åt saken. Efter att ha både låtit oss inspireras av husväggar runtom om i Vasa och av vinetiketter blev det till slut en av Strömsös mest energiska invånare som fick bli motivet: ekorren. Ekorren har en snygg form, en väldigt grafisk siluett - alltså perfekt för ändamålet.

När det gäller att måla på vägg så är det förstås underlaget som avgör vilken färg som skall användas. Akryl eller latexfärg som är vattenbaserade passar bra på de flesta material och ytor. Dessa färger kniper sig fast i underlaget. Det går även att måla med latexfärger på ytor som tidigare målats med oljefärger. Vattenbaserade färger torkar snabbt medan oljefärger är mer slit- och värmetåliga och torkar långsammare. Om ytan som skall målas blir varm, som t.ex. en plåtbeklädd rundugn fungerar oljefärger bra. Om ytan blir riktigt varm så finns det specialfärger i färghandeln.

Vi målade först en grå rektangel som bas för målningen. Att använda en begränsad yta kan ibland vara bättre än att använda en hel vägg. Platsen avgör som sagt storleken på bilden.

För att överföra bild och text till ett större format använde vi oss av gammal hederlig teknik: OH-apparaten! Den är perfekt att använda när man vill förstora en bild. Så har ni en gammal apparat liggandes någonstans så damma av den, den är praktisk och dessutom rätt läcker i sin retrolook.

Vi ritade av ekorren med blyerts på väggen och fyllde i med svart färg. Runtom målade vi ett organiskt mönster i guld på fri hand. Svart, grått och guld passade rummet och tar sin plats men tar inte över och det var den känslan vi strävade efter.

Väggmålning

Texten under bilden ”Villa Strömsö, since 1852” printade vi ut från datorn och förstorade upp till rätt storlek. Istället för att skära ut texten som schablon (det är en väldigt tunn text) använde vi kalkerpapper. Till sist kan man välja att måla bokstäverna med pensel eller som vi, lite oväntat kanske, men effektivt: permanent tusch!

Han målar huvuden. Om och om igen. Eller huvuden och huvuden. För det mesta är det ett och samma huvud. Eller snarare sagt en skalle. En skalle i olika grad av förruttnelse eller förmultning.

Det vilar någonting sakralt över bilderna som smittar av sig till hela galleriet Helsinki Contemporary. Det känns som att stiga in i en liten kyrka, en kapell.

Förvisso finns här inte det för kyrkorummen så typiska halvdunkel. Rummen är lika mysigt upplysta som ett arabiskt café, men med tavlorna som gudomliga stänk på väggen. Det är ljust men det känns mörkt. Det är Wuorila-Stenbergs konst som låter det mörkna till inuti mig.

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Bild: Helsinki Contemporary/Jussi Tiainen henry wuorila-stenberg

I pressmaterialet som hade sänts till mig inför öppningen av Henry Wuorila-Stenbergs utställning Jag är Din Kärleks Rosengård fanns ett samtal mellan honom och konstnären Mika Hannula. De talade med varandra om förebilder och om inspiration.

Och visst kan jag hålla med dem att Théodore Géricaults tavlor av guillotinerade huvuden eller Francis Bacons porträtt av William Blake spökar bakom skallarna. Mina tankar går dock direkt till Peter Paul Rubens kända tavla Medusas huvud. Döm själv:

Peter Paul Rubens: Haupt der Medusa (1617/1618) Peter Paul Rubens: Haupt der Medusa (1617/1618) medusa,peter paul rubens

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa (2015) Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa (2015) Bild: Helsinki Contemporary/Jussi Tiainen henry wuorila-stenberg

När jag konfronterar Henry Wuorila-Stenberg med min iakttagelse förbryllar han mig.

- Allt det där stämmer, säger han, i viss mån. Men till syvende og sidst är det min fars skalle jag målar. Och min sons skalle. Och min egen.

Jag börjar se med andra ögon på tavlorna. Och ja, jag ser den förlamade faderns (bak)huvud som lilla Henry var tvungen att titta på när han skuffade sin far fram på Helsingfors gator.

Och ja, jag ser, ännu mera, sonens huvud. Huvudet av honom som hade begått självmord och det första som fadern såg när likpåsen öppnades för honom.

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Bild: Yle/Peter Lüttge

Panta rei (πάντα ῥεῖ) sade den grekiska filosofen Herakleitos. Allt flyter och hänger ihop. Konsthistorien och den individuella historien. Rubens, Géricault, Bacon med familjen Wuorila-Stenberg. Och Henry blandar allt det där samman i sina tavlor. I Faderns och Sonens och den heliga Skallens namn.

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Bild: Yle/Peter Lüttge henry wuorila-stenberg

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Bild: Yle/Peter Lüttge henry wuorila-stenberg

Tavlorna som visar huvudet som på ett fat heter alla samma sak: Kun sinä olet poissa (När du är borta). Det seriella förstärker min känsla av det sakrala. Samma motiv och samma titel om och om igen.

Som i kyrkorna där samma motiv visas om och om igen: Jesus på korset, Den heliga familjen, Anna själv tredje (Anna, Maria och Jesus) eller Madonna lactans (Den ammande Maria), för att nämna några.

Varför började Henry Wuorila-Stenberg måla samma motiv om och om igen? Hur kommer det sig? Varför hittar han inte på annat? undrar jag.

Med ålderns rätt tar han alltså för sig. Han är inte längre på jakt efter motiv. Det hör ungdomen till. Han målar inte det man vill ha eller förväntar sig av honom. Han målar det som vill bli målat av honom. Och det är huvuden. Skalliga huvuden. Eller egentligen ett huvud. En skalle.

Serien flätar ihop det förflutna med nutiden och framtiden. Var fanns jag när jag var här? Var finns jag när jag är borta? Var fanns du när du var här? Var finns du när du är borta?

Henry Wuorila-Stenberg: Linda Henry Wuorila-Stenberg: Linda Bild: Yle/Peter Lüttge henry wuorila-stenberg

Henry Wuorila-Stenberg: Henry Henry Wuorila-Stenberg: Henry Bild: Yle/Peter Lüttge henry wuorila-stenberg

Det finns ännu en intressant aspekt angående Wuorila-Stenbergs målningar. Han som hela sitt liv hade målat i olja fick för några år sedan en målkramp. En oljemålkramp. Han bara kunde inte längre måla med oljefärger. Det skedde ungefär samtidigt som han började måla huvudena.

Vad gjorde han? Han bytte till vattenfärg. Han började måla akvareller. Det gjorde han i några år. Fram till november i fjol när han plötsligt igen började måla i olja. Men på ett annat sätt än förr. Mera flyhänt, med vattniga färger som för tankarna till just akvareller.

Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Henry Wuorila-Stenberg: Kun sinä olet poissa Bild: Helsinki Contemporary/Jussi Tiainen henry wuorila-stenberg

Samtidigt är hans akvareller tungt målade. Med mörka färger och tjocka drag som för tankarna till oljemålningar. Det är intressant att se dem hänga bredvid varandra i galleriet: oljemålningar som påminner om akvareller och vice versa. De samsas på ett fint sätt.

Helt till sist ville jag veta ännu en sak av Henry Wuorila-Stenberg. Hur är det egentligen med skallen som hans huvudsakliga motiv? Har han hittat det eller var det tvärtom?

Det var det jag tänkte. Huvudet har hittat honom. Och det målade huvudet är samtidigt hans och allas. En skalle för alla. Han målar helt enkelt det universella. Det är ett tecken på god konst.

Jag söker inte. Jag finner.― Pablo Picasso

Henry Wuorila-Stenberg: Omakuva Henry Wuorila-Stenberg: Omakuva Bild: Yle/Peter Lüttge henry wuorila-stenberg

I en tidigare version av artikeln skrev jag att Henry Wuorila-Stenbergs son hade hängt sig. Jag tolkade Wuorila-Stenbergs handrörelse fel (se första videon). I verkligheten dog han av en överdos av mediciner som Lina Teir påpekade för mig i kommentarfältet. Jag beklagar min fadäs och ber om ursäkt. Peter Lüttge

- Vi förolämpar varandra på olika sätt i olika länder. I USA finns oändligt med "Your mama-skämt". I Mexiko är skämten sexuella och här i Finland verkar förolämpningarna ofta handla om att kalla folk dumma i huvudet, säger konstnärerna Jessica Langley och Ben Kinsley från USA.

Arkiv med roliga förolämpningar

Jessica Langley och Ben Kinsley håller på med ett projekt kallat "Janks archive", förolämpningsarkivet, där de samlar in och filmar förolämpningar med humoristisk twist från olika länder. De har besökt ett tiotal länder. Nu senast har de gästat Platform i Vasa. Så här lät det när de samlade in förolämpningar på Vasa torg:

Äldre och barn bäst på förolämpninga

För att få folk att minnas förolämpningar de hört så ställer Jessica Langley och Ben Kinsley många frågor och ber folk tänka tillbaka till när de var barn. Vad sa din farmor eller farfar åt dig när du ställt till det? Det är där traditionen lever, bland de äldre – och bland barnen som umgås med den äldre generationen.

”Din mor är som kackerlackan som såg sina barn på väggen och trodde att de var vackra pärlor”

De häftigaste förolämpningarna sitter också äldre kvinnor inne med. I Vasa försökte konstnärerna få kontakt med äldre damer, men kvinnorna ignorerade dem.

Skämten färdas världen över

Jessica Langley och Ben Kinsley analyserar varifrån förolämpningarna kommer och hur de rest över världen.

- När det gäller till exempel "your mama-skämten" så ser man att de anpassas till nya platser, och får lokala varianter. Man säger exempelvis ”Din mamma är så fet att hon blöder…” och så lägger man till den lokala pastasåsen eller något annat riktigt fett.

Det är mycket jobb med förolämpningsarkivet, och det är en långsam process. Förutom att konstnärerna försöker härleda skämten, måste de också översättas till engelska.

”Du är så gammal att det dammar när du pruttar”

Taggade skämt

Alla skämt finns samlade på www.janksarchive.org och taggade med olika kodord. Så om man söker på Jessica Langley och Ben Kinsley finska favorit ”Ditt ansikte är som röven på en rovfågel”, så kan man gå vidare och till exempel klicka på ordet ansikte, så får vi skämt om folks ansikten från Pittsburgh, Belfast och så vidare.

Även de gamla romarna

Det här med att förolämpa med finess verkar gå ända tillbaka till romartiden, berättar Jessica Langley och Ben Kinsley och ger ett par exempel: ”gå och spela tamburin med benen från dina förfäder på din mammas mage” och ”jag ska ta dig i dina näsborrar och slänga dig över axeln som en tröja på vintern”.

Var finns då de grymmaste förolämpningarna? Det är nog i Mexiko, funderar Jessica Langley och Ben Kinsley. Det finns två traditioner i Mexiko. En är förolämpningsdueller, där man kastar förolämpningar mellan varandra, men de måste rimma på vad föregångaren sa. De måste också vara sexuellt nedlåtande.

Den andra traditionen består av flirtiga komplimanger, sådana som män ropar åt kvinnor på gatan. De är menade att få kvinnan att skratta. Men det som sägs är riktigt äcklig, som: ”hej mama, jag önskar jag var en fluga i din skit”.

- Det intressanta är dock att kommentarerna är nedlåtande mot den som säger det, inte mot kvinnan, konstaterar Jessica Langley och Ben Kinsley.

”Din mamma är så gammal att hon har en Bibel med Jesus´ autograf”

Förlorat förmågan?

När man tänker på den typ av förolämpningar som florerar på webben, kan man ställa sig frågan om vi idag förlorat förmågan att förolämpa med stil.

- Ja, om vi förlorar det lekfulla så förlorar vi förmågan att förolämpa med humor. Internet öppnar upp för hat, rasism och sexism. Det är sorgligt, säger Jessica Langley.

Det här är också orsaken till att Jessica Langley och Ben Kinsley reser till olika länder för att träffa folk på plats, även om det tar längre tid än att göra det via nätet.

- Vi är inte ute efter sådant som florerar på nätet. Vi vill inte ha de anonyma förolämpningarna som trollen lägger ut, för att sen försvinna och slippa ta ansvar. Sådant handlar inte om relationer eller kommunikation. Och vi frågar efter vad folk minns, inte efter vad de kan googla sig till.

Du får gärna skriva in din favoritförolämpning i kommentarsfältet.

Har du en vacker rya hemma på din vägg? Grattis i så fall. Du hör inte till dem som i städivern luktat på farmors gamla handvävda rya och slängt iväg den gamla ”dammsamlaren”.

Jag vet själv att jag som nybliven husägare luktade på en rya som min exman hade ärvt och tyckte att den luktade damm. Ryan alltså. Den hade dessutom ”fel färger” med tanke på soffmöblemanget och kändes hopplöst omodern i vårt nya, fina hem.

Som tur slängde jag inte ryan. I stället förde vi den ut för att vädras och så fick ryan komma upp på väggen igen. Med tiden började jag tycka väldigt bra om ryan. Jag till och med kunde känna på den eller ”paja” den, när jag gick förbi.

Häromdagen upplevde jag samma fina känsla när jag besökte Galleri Elverket i Ekenäs. Där pågår en utställning med textilkonstnär Uhra-Beata Simberg-Ehrströms helt magnifika ryor.

en rya designad textilkonstnär Uhra-Beata Simberg-Ehrström Bild: Yle/ Tiina Grönroos rya,textilkonst,uhra-beata simberg-ehrström,utställning

en rya designad textilkonstnär Uhra-Beata Simberg-Ehrström Bild: Yle/ Tiina Grönroos rya,textilkonst,uhra-beata simberg-ehrström,utställning

Juha-Heikki Tihinen är kurator på Elverket och under hans vägledning fick jag veta en hel del om konstnären. Uhra-Beata Simberg-Ehrström inledde sin karriär som keramiker och på Elverket finns faktiskt en (1) keramikskål, men det är nog hennes ryor och alldeles exceptionella färgvärld på ryorna som har gjort Uhra-Beata världsberömd.

Juha-Heikki Tihinen och ryan Fyra färger från 1956 Kurator Juha-Heikki Tihinen och bakom en rya designad av textilkonstnär Uhra-Beata Simberg-Ehrström Bild: Yle/ Tiina Grönroos galleri,galleri elverket,juha-heikki tihinen,museer,rya,textilkonst,utställning,Utställningar (Konst och kultur)

Hon vann pris fyra gånger i rad på Milanotriennalen: 1951, 1954, 1957 och 1960. Uhra-Beata Simberg-Ehrström representerade också Finland på världsutställningen i Montreal och belönades då för ryan Skog, en rya som är 40 kvadratmeter stor och tog fyra väverskor totalt sju månader att väva.

Ryan Skog finns av utrymmesskäl inte i Ekenäs, däremot nog en skiss av ryan, tecknad av konstnären.
På Elverket finns närmare tjugo ryor, flera av dem kommer från en privatsamling. Finlands främste samlare av ryor, Tuomas Sopanen har över 400 ryor i sitt hem, några av dem signerade Uhra-Beata Simberg-Ehrström.

I Experttimmen, gammalt och antikt brukar det alltid vara intressant att få veta vad olika gamla föremål är värda. Kurator Juha-Heikki Tihinen ger inget exakt svar på vad Uhra-Beata Simberg-Ehrströms ryor är värda, men han vet att de bland annat har sålts på de stora auktionshusen Christie’s och Sotheby’s.

-Nyligen såldes en rya för 1.500 euro och det var en rya som troligtvis var ett paket som hade införskaffats av Finska handarbetets vänner och inte vävts under övervakning av Uhra-Beata Simberg-Ehrström, berättar Tihinen.

De ryor där konstnärens monogram diskret finns invävda i ryan är således värdefullare. De här ryorna har också en helt annan kvalitet eftersom konstnären själv noga övervakade hur ryan vävdes.

En rya på väggen kan alltså jämföras med en värdefull tavla. Enda skillnaden är att Uhra-Beata Simberg-Ehrström själv ville att hennes ryor skulle läggas på golvet, inte på väggen.

Utställningen i Ekenäs är öppen till och med den 3 april (2016). På sommaren visas Uhra-Beata Simberg-Ehrströms ryor i Österbottens museum i Vasa.

I Experttimmen den 25.02 kl 19.22-21.00 kommer det bland annat också att handla om lyxiga, vita spetsar och trasmattor. Du är välkommen att skicka frågor om gamla och antika föremål till expert@yle.fi och sedan ringa i direkt till numret 0600-11 12 13.

All heder åt våra egna småfåglar som klarar av både kyla och mörker, men det är något speciellt med papegojor. Kanske fascinationen bottnar i barndomens sagor om sjörövare och piratgojor, men hur som helst så är de här exotiska fåglarna vackra, kaxiga och lite märkliga.

Därför ska de förstås avbildas!

Jag gjorde det på en tunn träskiva, som är enkel att såga i med både lövsåg och sticksåg. Började med att rita tre olika fågelsiluetter, sågade ut dem och sandpapprade alla kanter.

Torka bort sågdammet innan du målar. Måla fågelfigurerna i en färg vardera, akrylfärg fungerar alldeles utmärkt. Jag valde grått, grönt och vitt. Mina fåglar baserar sig löst på kakaduor och vasapapegojan + lite konstnärlig frihet.

När basen har torkat kan man börja måla vingarna. Det enklaste sättet att få till illusionen av fjäderskrud är att använda sig av en liten pensels egen bredd. Dra först ner penseln i ca 1-1,5 cm streck, lyft sedan penseln och kvar blir ett mönster som påminner om en fjäder. Blanda mera vitt i färgen an efter och det blir en fin nyansgradering i mönstret.

Måla in cirklar av vitt för öga och svärta näbbarna.

Fixa små detaljer som smala streck över fötter och runt ögon.

För att få till den rätta stirriga blicken använde jag mig av svarta halverade pärlor, de ger ett bra blänk i ögat. (Finns att köpa i hobbyaffärer)

Papegojor

Finländare älskar björkar. Under alla årstider. Björkens jungfruliga grönska på våren, björkens susande brus på sommaren, björkens lysande löv på hösten och inte minst björkens skinande vita näver på vintern.

Vinterbjörkar är det första du ser när du närmar dig galleriet Oksasenkatu 11 i Helsingfors. En hel skog av svart-vita stammar. Det är vackert så det förslår. Tills du öppnar dörren till galleriet.

Inne i galleriet känner du dig snuvad på konfekten. De ser ut som björkar är dock inga björkar. Stammarna är ordinära plaströr omvirade med först ett lager svarta och sedan vita sopsäckar. I det översta lagret av de vita sopsäckarna har sedan den tyska konstnären Carolin Koss rivit och klippt hål som blottar det svarta.

Videokonstnär Carolin Koss Carolin Koss Bild: Yle/Peter Lüttge carolin koss

Illusionen är i det närmaste perfekt. På håll. Står man framför dem känns de som rekvisita. Att det är exakt det de är förstår man, när man, via en brant spiraltrappa och trånga gångar, äntrar ett vitkalkat källarrum. Där finns plastbjörkarna igen. På en videoskärm. I verket Plastic Child, en av de tre videor som visas i källaren i en sammanflätad loop.

Välkommen till Emerald Green, den smaragdgröna världen.

En konstnär med ett grönt samvete

Den smaragdgröna världen som visas upp i tre videor är inte en kiva värld. Den är artificiell, kall och svart-vit. Ibland kommer en färg med i bilden. Men färgen förskönar och förskonar ingenting. Varje färgklick är ett hot.

När Carolin Koss använder sig av den smaragdgröna färgen tänker man inte på skira björkar utan på algblomning, övergödning, eutrofiering. Smaragdgrön är dödens färg. Den är illgrön.

- Är du miljökonstnär, frågade jag Carolin:

- Om vi inte gör någonting kan vi inte överleva här. Då måste vi flytta till en annan planet. Eller bara dö, säger Carolin Koss. Inte några uppmuntrande ord, precis.

Finns det hopp i hennes verk? Ens en gnutta? Jag tycker inte det. Men det är bra så. Carolin Koss vill att vi skall stanna upp. Det uppnår hon genom att visa oss en fantasivärld där det inte är värt att leva. Där man skall vara lydig till det bittra slutet.

Drömvärldar

Galleriets källare förstärker det klaustrofobiska och dystopiska som finns i hennes verk. Jag undrar varifrån hon får idéerna till sina hemska världar?

- Jag är ganska fascinerad av drömmar. Den där första impulsen kan mest vara en dröm. Eller ibland också en tanke. Det är en blandning mellan tanke och vision, svarar Carolin.

Mardrömmar, tänker jag. Drömmar som håller en vaken på nätterna. Drömmar som slår sönder korthuset vi byggde och kallar för vår värld. Sköra, klena och bräckliga drömmar.

Carolin Koss utställning Emerald Green är berörande och samtidigt förstörande, ja, förkrossande. Den är mycket sevärd, sitt dystra budskap till trots. Det märks att hon har jobbat i hela fyra år med videorna. De är fina, stiliga och rena.

Också ljudvärlden, designad av Jarkko Kela och Aleksi Tegel, är anmärkningsvärd. De tre videorna visas i samma trånga utrymme. Varje video har ett eget ljudspår och tillsammans bildar de tre spåren soundtracket till de levande bilderna. De vävs ihop till en snygg ljudmatta.

Även klipparen Otto Andersson förtjänar ett särskilt omnämnande. De tre filmerna är klippta så att bilderna i varje video kommunicerar med varandra och skapar en sammanhållen bildväv, en levande gobeläng.

Tyvärr visar här det trånga källarrummet sina begränsningar eftersom det är svårt att se och uppfatta alla tre videor samtidigt. Härnäst skulle jag gärna se Emerald Green på ett större galleri eller, varför inte, på ett större museum för nutidskonst som Kiasma, EMMA eller Kuntsi.

Carolin Koss: Emerald Green (utställningsplansch) Carolin Koss: Emerald Green (utställningsplansch) Bild: Carolin Koss carolin koss

Snälla konstnärer av alla de slag, skulle ni kunna sluta med att göra konst om flyktingar? Åtminstone för ett tag? Jag har nämligen just nu nog av den!

Jag har nog av att bli översköljd av dålig och undermålig konst, dag efter dag, vecka efter vecka. Av konst som är intetsägande, smaklös, banal och dum.

Den satiriska tyska tidningen Titanic skämtar om flyktingkonst Bild: Yle/Peter Lüttge flyktingkonst,refugee art

Refugee art is the new shit

Flyktingkonsten är den nya skiten, rubricerar tidningen Titanic, den tyska motsvarigheten till Charlie Hebdo, en artikel i sitt marsnummer. Den har så rätt.

Det har gått inflation i konst om flyktingar. På gott och ont, skulle jag gärna skriva. Men tyvärr har det mesta jag sett varit på ont.

Det är ingen skillnad om konstnären i fråga är ett internationellt toppnamn som kinesen Ai Weiwei eller ett finskt upcoming ungt namn som Timo Wright. Deras konstverk om flyktingkrisen är lika onyanserade och intetsägande.

Ta till exempel bilden av Ai Weiwei som ligger på samma strand och i samma situation som den i dag ökända (!) döda flyktingpojken Alan Kurdi. Jag hatar frågan: "är det konst"? Men kan inte låta bli att fråga: är det här konst? På vilket sätt? Vad vill konstnären berätta för mig? Vad vill konstverket väcka i mig? Vad skall jag lära mig? Vad skall jag förstå som jag inte förstått förut?

Jag trodde att bottnen var nådd efter den där bilden. Men sidu nej. Den finska konstnärsprofessorn Pekka Jylhä klarar galant av att sätta nya bottennoteringar med sin aktuella skulptur Until the Sea Shall Him Free. Döm själv!

Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016) Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016) Bild: Helsinki Contemporary/Ilpo Vainionpää Pekka Jylhä

Flyktingar som råmaterial

Det värsta med den här typen av konstverk är att den avbildar verkligheten en mot en. Att konstnären inte har tänkt vidare. Därför min fråga Är det här konst?

Om det här skall föreställa konst är det på sin höjd hötorgskonst. Nutida hötorgskonst. Så här definierar Wikipedia den här typen av konst:

- Hötorgskonst är en typ av kommersiella målningar som producerats i stor upplaga. Inte sällan kan man se tavlor med samma bakgrund men olika huvudmotiv. Däremot kan både material och teknik vara mycket bra. Kända exempel på hötorgskonst är tavlor med motiv som romska kvinnor, gråtande barn, fiskargubbar samt den så kallade "Älg i solnedgång".

Gästerna anländer till Cinema for Peace Gala 2016 på Konzerthaus i Berlin. I bakgrunden Ai Weiweis installation där han använder sig av flyktingarnas flytvästar. Installation av Ai Weiwei vid Konserthuset i Berlin Bild: EPA/JENS KALAENE Ai Weiwei

Ai Weiweis stora installation som han gjorde på Konzerthaus i Berlin i februari är just ingenting annat än en ”Älg i solnedgång”. Konst som inramning. Plakatkonst. Selfiekompatibel konst.

Hötorgskonst är i finare konstkretsar en nedsättande benämning på konst där konstnären prioriterat vinstaspekten, enkelt folks intresse, skapat flera kopior av varje verk, och inte följt konstelitens principer för god och nyskapande modern konst.― Wikipedia

Weiweis installation fortsatte inne i salen. Där hade varje besökare en metallisk räddningsfilt under stolen. På en given signal ombads alla att klä sig i filtarna. Det förödande resultatet kan du se på en mängd olika Instagramfotografier.

#cinemaforpeace Berlin

A photo posted by Ai Weiwei (@aiww) on Feb 15, 2016 at 11:20am PST

Det värsta med den här typen av konst är att konstnärer utnyttjar flyktingar och deras tragiska situation. De använder dem som råmaterial för sin konst. Utan ett uns av reflektion. Utan att tänka ett steg vidare. Utan att använda sitt huvud.

#CinemaforPeace #Berlin 2016. #CharlizeTheron

A photo posted by Fuck Yeah! Charlize Theron (@fycharlizetheron) on Feb 18, 2016 at 7:32am PST

Visst är bilderna äckliga? Men de kan lätt toppas av ännu värre. Eller vad sägs om följande av den svenska modellen Annika Stenvall?

I wasn't even supposed to make it into the shower last night but somehow I ended up in this. #cinemaforpeace

A photo posted by Annika Stenvall (@annikastenvall) on Feb 15, 2016 at 10:43pm PST

Ai Weiweis installation i Berlin

Flytvästar, flytvästar, flytvästar

När konstnärer skapar en sådan banal konst förvånar det inte att den dyker upp lite här och var. Den är ju ingalunda unik. Samtidigt när Ai Weiwei jobbade med sin flytvästinstallation i Berlin kom den finska konstnären Timo Wright på samma strålande tanke.

Flytvästar! Flytvästar burna av flyktingar som har kommit över Medelhavet till Europa. Levande eller döda spelar ingen roll. Det är ju jättebra! Vilken symbolik! Och vilka snygga färger! Håhåjaja!

Till Ai Weiweis försvar kan man (kanske) anföra att han åkte själv till Grekland för att skapa sig en bild av situationen, medan Timo Wright fick sina flytvästar hitskickade av en kaveri. Men resultaten är lika förödande i bägge fall.

Timo Wrights installation Kharon Timo Wrights installation Kharon Bild: Yle/Peter Lüttge timo wright

Timo Wrights installation Kharon Timo Wrights installation Kharon Bild: Yle/Peter Lüttge timo wright

Min kollega Eva Lamppu intervjuade Wright och han sa att han funderade på temat en längre tid, men egentligen skulle visa upp ett helt annat verk.

- För ungefär en månad sedan fick jag plötsligt en chans att få flytvästarna fraktade hit från Lesbos och då ändrade jag min plan, sade Wright.

- Flytkingkrisen på Medelhavet är bara siffror för oss. Vi talar om tusentals drunknade och hundratusentals som tar sig till Europa. Med de här objekten ville jag skapa något som berör.

Håhåjaja, en gång till! Han ändrade sig i sista stund. Flyvästar! tänkte han. Från Lesbos! Men det är ju bra. Och så kastar han dem i ett bakrum i ett galleri i Helsingfors, rubricerar dem med Χάρων (Kharon) och vips är det ett konstverk. Hur lätt får det vara?

Jag tycker inte att det är ett konstverk. Det är ett hugskott, ingenting annat. Vad tror Timo Wright riktigt om oss som tittar på hans verk? Att vi är totalt fantasilösa? Att vi saknar all form av empati? Att vi inte kan föreställa oss det ofattbara lidandet som följer i flyktingbåtarnas kölvatten?

Finns här några flyktingar? Ai Weiwei blickar ut över Medelhavet från Lesbos strand. Ai Weiwei på Lesbos Bild: EPA/ORESTIS PANAGIOTOU Ai Weiwei

En fråga om moral

Sist och slutligen är det hela också en moralisk fråga. Vad får konsten göra? Hur långt får den gå?

Jag är själv rätt så liberal när det gäller konst och moral. Till exempel när den finska konstnären Teemu Mäki dräpte en katt å konstens vägnar var det för mig ganska egalt. Men en katt är en katt och en människa är en människa. Den döda flyktingpojken har anhöriga som håller av honom. Och saknar honom. Har Pekka Jylhä frågat familjen, undrar jag.

Konstnärer skapar ingalunda i ett moraliskt tomrum, tycker jag. Förstås är moral ett töjbart begrepp och det finns stora individuella skillnader. Det finns också mycket konst som vill töja ytterligare på den (se Teemu Mäki). Men den här flyktingkonsten har inte haft det på agendan. Åtminstone inte så att jag kunnat skönja det.

På flyktingsfronten intet nytt

Det är inte heller så att konstverken jag skriver om har tillfogat ny kunskap till min bild av flyktingsituationen. Allt det konstnärerna gjorde har jag redan sett och vet jag redan. På riktigt. Sådan är vår värld i dag. Om en konstnär använder sig av situationen måste hen komma med något nytt; en ny synvinkel, en bearbetning, någonting som öppnar mina ögon och som får mig att tänka vidare, tänka efter, tänka om.

Utställningsvy: We Have Inherited Hope – the Gift of Forgetting Exhibition view: We Have Inherited Hope – the Gift of Forgetting Bild: Helsinki Contemporary/Ilpo Vainionpää Pekka Jylhä

Mina exempel är alla tagna ur bildkonstens sfär. Men samma kunde jag också ha skrivit om film- eller teaterkonsten. Samma fenomen här som där.

Den tyska journalisten Katja Nicodemus sammanfattar det hela på ett träffande sätt när hon skriver om årets Berlinalevinnare dokumentären Fuocoammare (Eld på havet):

- För att se bra ut utnyttjar det här opportunistiska verket flyktingarnas lidande. (Die Zeit, 25 februar 2016)

Mera om flyktingtematiken i konsten kan du höra om i Slaget efter 12 klockan 12:03 på onsdag och i Kulturmagasinet klockan 20:30. Där medverkar Peter Lüttge, fotografen Stefan Bremer och konstvetaren Maria Hirvi-Ijäs, samt Mikaela Lostedt, medarbetare vid Helsinki Contemporary.

Jag gillar papper och penna, att rita för hand och känna pappersytan. Ritar man fel får man börja om igen. Men ibland skulle man vilja få sitt motiv lite större, med aningen annorlunda effekt, som ett fortlöpande mönster. Och det är fullt möjligt att göra med endast papper, penna, skärkniv, tejp och kopieringsapparat.

Magiskt enkelt vågar jag lova! Börja med att rita upp ditt motiv, vad som helst, men utan att motivet går ända ut i kanterna.

När du är klar märker du ut mitten på pappret och skär mitt itu med kniv och linjal.

Låt delarna byta plats och tejpa på baksidan.

Sväng på pappret och märk ut mitten, skär mitt itu.

Låt delarna byta plats och tejpa på baksidan.

Nu har alla delar bytt plats och det lämnar ett tomrum i mitten av pappret. Rita vidare tills du anser att motivet är klart. Då är det dags att kopiera.

Min lilla mönsterrapport fick bli i 4 delar.

De flesta kopieringsapparater printar inte bilden ända ut i kanten så det hamnar man själv att fylla i. Men skär inte bort alla vita kanter direkt, du kommer att behöva dem när du fogar ihop delarna! Testa dig fram och se var du behöver de vita kanterna så du kan fylla i de ”försvunna” linjerna.

(Jag spraylimmade upp mina bilder på en bit hårdkartong och skulle jag ha skurit bort alla vita kanter skulle kartongen ha lyst igenom i skarven.)

Såå, hänger du upp den på väggen direkt? Vill du tapetsera en liten vägg? Eller använd det som färgläggningstavla för dig och dina barn? Gör som du vill - det är magiskt enkelt.

Mönster

Cate Blanchett är en mycket bra skådespelerska. Det visste jag. Australiensiskan har bland annat vunnit Oscar för bästa kvinnliga biroll (2004 för rollen som Katharine Hepburn i Martin Scorceses The Aviator) och huvudroll (2013 för rollen som Jasmine i Woody Allens Blue Jasmine). Och så var hon ju en fin Galadriel i Sagan om ringen- och Hobbittrilogierna.

Men jag undrar om hennes uppträdande i den tyska konstnären Julian Rosefeldts storverk Manifesto inte tar det största priset?

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015) Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015) Bild: VG Bild-Kunst, Bonn 2016 Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Men vi tar det från början: Julian Rosefeldt träffade Cate Blanchett i början av 2010-talet i Berlin och berättade för henne om idén att visualisera olika manifest. Han fick idén efter att ha läst Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska partiets manifest och Filippo Tommaso Marinettis Futuristiska manifestet.

Proletärer i alla länder, förena er!― Karl Marx/Friedrich Engels: Det kommunistiska partiets manifest (1848)

Cate Blanchett tände på idén och de två började planera tillvägagångssättet. 12 filmer skulle det bli. För 12 olika manifest. Förutom de kommunistiska och futuristiska manifesten bland annat även de surrealistiska, dadaistiska och situationistiska manifesten. Men också till exempel Lars von Triers och Thomas Vinterbergs filmmanifest Dogma95 skulle rymmas med. Lägg därtill en prolog så får du 13 filmer à 10 minuter.

Cate Blanchett i Julian Rosefeldt utställning Manifesto (2014/2015). Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015) Bild: VG Bild-Kunst, Bonn 2016 Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

I december 2014 filmade man sedan alla de tretton filmerna i Berlin på blott tolv dagar. En helt otrolig bedrift.

Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.― Filippo Tommaso Marinetti: Futurismens grundläggning och manifest (1909)

Manifesto fick sin världspremiär den 9 december 2015 på Australian Centre for the Moving Image i Cate Blanchetts hemstad Melbourne och sin europeiska premiär den 10 februari 2016 på museet Hamburger Bahnhof i Berlin.

När man äntrar utställningen känns det som att gå in i en katedral. Alla filmer visas nämligen på samma gång i ett enda stort utrymme. Filmerna på väggarna är som katedralernas blyinfattade fönster. Vissa filmer visas mitt i rummet och får då samma funktion som de utspridda altaren har i kyrkorummet.

Julian Rosefeldt: Manifesto. Utställning i Hamburger Bahnhof i Berlin. Julian Rosefeldt: Manifesto. Utställning i Hamburger Bahnhof i Berlin. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Filmerna rullar alltså oavbrutet på i en loop. Cate Blanchetts röst hörs i hela rummet. Hur skulle jag kunna höra de enstaka manifesten i den här kakofonin, undrar jag i början. Mina misstankar visar sig snart vara ogrundade.

Framför varje film står en bänk där det är meningen att man skall slå sig ner. När man sitter på bänken hörs det manifest som visas på duken utan några problem som helst. Ljudet är nämligen riktade på ett sätt som utestänger ljuden från de andra filmerna till höger eller vänster.

Man är en sann dadaist om man är emot det här manifestet.― Richard Huelsenbeck: Dada manifesto (1918)

Man behöver nog ett par timmar om man vill se och höra de tolv manifest som förevisas och det vill man nog, inser man snart. Efter att jag har tittat och lyssnat på ett par, tre av dem var åtminstone jag fast.

Samma gäller tydligen för den övriga publiken i utställningen som sitter på bänkerna eller längs med väggarna. En andäktig stämning råder. Varje ord, varje bild sugs in.

Publiken tittar och lyssnar hänförd Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015) Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Favoriterna vill man gärna se och höra om och om igen. Manifesten går på engelska och språket kan ibland vara rätt så krångligt. Det lönar sig att köpa den utmärkta katalogen där alla manifest är tryckta. Sedan kan man läsa med, med hjälp av telefonens ficklampa.

Mina personliga favoriter är det dadaistiska manifestet med en Cate Blanchett som håller tal på en begravning och pop art-manifestet där hon spelar en bedårande hönsig hemmamamma som läser Claes Oldenburgs manifest Jag är för en konst...

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Dadaism. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Att låta Cate Blanchett läsa manifesten är ett verkligt genidrag av Julian Rosefeldt. Manifest är nämligen en väldigt manlig angelägenhet. Av någon outgrundlig orsak är det nästan bara unga (arga) män som vässar sina pennor och skriver manifest.

Jag är för en konst som hjälper gamla damer över gatan.― Claes Oldenburg: I am for an Art... (1961)

Det enda kvinnliga manifestet jag på rak arm kommer på är Valerie Solanas SCUM-Manifesto som hon skrev i slutet av 60-talet, innan och efter hon hade försökt skjuta Andy Warhol. Mycket riktigt finns det bara tre kvinnliga protagonister bland Rosefeldts hela sextio olika manifestförfattare.

Det är förstås lite synd. Men finns de inte så finns de inte. Jag har dock på känn att dagens unga kvinnor är lika arga som männen, om inte argare, och skriver därför också manifest. Det kunde vara värd att undersöka. Men än så länge får vi alltså nöja oss med Rosefeldts maskulina urval.

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Pop Art. Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Pop Art. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Pop Art. Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015). Pop Art. Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

Utställningen i sin helhet kunde betecknas som en Cate Blanchett Show och man glömmer lätt bort konstnären bakom verket Julian Rosefeldt. Julian Rosefeldt är motsatsen till mediesexig och ger nästan aldrig intervjuer. Men han förtjänar det oaktat en stor eloge.

Manifesten är mycket väl valda. Somliga filmer nöjer sig med bara en text, andra filmers texter är collager av olika manifest till samma tema. Filmmanifestet till exempel består förutom av Dogma95-manifestet också av texter från Jim Jarmusch (Golden Rules of Filmmaking) och Werner Herzog (Minnesota declaration).

Tidsmæssigt og geografisk må filmen ikke afvige i forhold til virkeligheden. Filmen skal ske her og nu.― Lars von Trier/Thomas Vinterberg: Dogme95 (1995)

När jag lämnar museet känner jag mig nöjd och också lite upphetsad. Det är något visst med manifest och deras kategoriska imperativ. Något som anslår en sträng i mitt slumrande revolutionära undermedvetet. Jag är ung och arg på nytt. Nästan.

Du kommer att ledsagas av surrealismen in till döden som är ett hemligt sällskap.― André Breton: Det surrealistiska manifestet (1924)

Julian Rosefeldt: Manifesto (2014/2015)

Julian Rosefeldts (och Cate Blanchetts) Manifesto visas på museet Hamburger Bahnhof i Berlin fram till den 10 juli 2016.

Om du inte har möjlighet att resa till Berlin för att se filmen skall du hålla utkik efter den på olika filmfestivaler. En nittiominuters version av Manifesto har gjorts för det här ändamålet.

Julian Rosefeldt: Manifesto Bild: Yle/Peter Lüttge Cate Blanchett,Julian Rosefeldt,manifesto

När keramikkonstnären Kim Simonsson i en elektrostatisk process applicerade neongul färg på svart keramik blev det ett minst sagt oväntat resultat. Att det blev en grön färg kunde han ännu ha anat men inte att det blev mossgrönt. Och allra minst att ytan blev som mossa.

Försök och misstag är konstnärernas vardag. Ibland blir det bra, ibland sämre. Den här gången blev det bra. Kim Simonsson fastnade direkt för den mossgröna färgen och dess textur. Den skrovliga ytan påminde honom om gamla skulpturer som har stått ute länge och fått en grönärrad yta.

Kim Simonsson är känd sedan tidigare för sina glänsande keramikfigurer med vit eller metallisk glasyr och en otroligt slät och polerad yta med hög finish. När han såg den skrovliga ytan hans experiment gav upphov till fastnade han direkt för den eftersom den var så annorlunda än de övriga ytorna i hans verk.

Golden Sacrificial Deer (2016). Ett verk av Simonsson som vi har vant oss vid att se. Kim Simonsson: Golden Sacrificial Deer (2016) Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Mossfolket

Helt kunde Kim Simonsson inte släppa de polerade ytorna. Därför ser man på den just nu aktuella utställningen på Galerie Forsblom i Helsingfors exempel på både hans gamla och hans nya stil. Men mest nog hans nya.

Utställningen heter Lille prinsen och mossfolket. Lillprinsen är ännu slät och futuristisk skulpturerad. Mossfolkets medlemmar däremot är just mossiga. Men inte gamla och mossiga utan unga och mossiga.

Kim Simonssons mossfolk Kim Simonsson: Mossflickor Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Sin vana trogen har Kim Simonsson byggt en berättelse runt sina figurer. Berättelsen om mossfolket.

Förutom ramberättelsen har sedan varje figur ännu en egen berättelse. Den är inte nedtecknade men när man frågar Kim Simonsson är han hur villig som helst att berätta sagan för oss. Som den om skulpturen som heter Mossflicka och hjort:

Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Kim Simonsson: Mossflicka och hjort (2016) Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Flugornas herre möter Mad Max 3

Mossfolket utgörs enbart av barn. Barnen tycks leva i naturen och på naturens villkor. De bär på stolta, modiga, tappra och samtidigt glada ansiktsuttryck. De verkar vara den gamla stammens jägare och samlare men representerar på ett underligt sätt samtidigt forn- och framtiden.

När jag frågar efter Kim Simonssons förebilder för skulpturerna får jag till svars: Lord of the Flies och Mad Max 3. Och visst stämmer det. Samhället befolkas och har byggts upp av barn som i William Goldings romanklassiker Flugornas herre (1954) och mossfolkets munderingar påminner i viss mån om dem vi såg på bio i den tredje Mad Max-filmen, Mad Max beyond Thunderdome (1985).

Kim Simonsson: Mossfolket (2015) Kim Simonsson: Mossfolket (2015) Bild: Yle/Peter Lüttge kim simonsson,mossfolket

Mötet med mossfolket är ytterst spännande och fantasieggande. Det är som att stiga in i en annan värld när man äntrar galleriet. En hoppingivande och grön fantasivärld som är byggd på egna autonoma villkor. En värld där man gärna skulle vistas i om man skulle få tillträde. Tyvärr äger jag ej tillträde. Jag är alltför gammal.

Lille prinsen och mossfolket

En kakform som läcker gör ingen glad, men om man använder den som bas för ett vårligt kollage känns det så mycket bättre.

Kakformar med löstagbar botten är basen för denna vårliga konstellation och förutom några kakformar i olika storlekar behöver du:

• decoupagelack
• sax
• mönstrade papper
• gamla veckotidningar
• glansbilder
• foton
• kalkfärg
• penslar

Börja med att torka av kakformarna så de är rena och fina. Ta loss bottnarna. Välj en mönstrad bakgrund till vardera botten, gärna i helt olika uttryck men kanske med ett färgtema. Rita av bottnarna på de mönstrade pappren och klipp ut. Pensla decoupage i botten och pressa sen fast bottenmönstret i bottenformen. Pensla igen och låt torka.

Klipp ut figurer, personer, blommor eller kanske några påskmotiv som passar fint in i säsongen. Sortera vilka bilder som ska till vilken mönsterbotten. På samma sätt som du valde mönstret kan du välja ett tema eller ”röd tråd” som gör att de olika bilderna hör ihop. Pensla fast dem med decoupagelack.

Själva kakformskanten kan du låta vara i originalfärg eller så testar du att måla med kalkfärg. Kalkfärgen fäster på alla slags material, även på teflon. Två varv behövs för att det ska täcka ordentligt. Låt torka.

Enklaste sättet att få upp kakformarna på väggen är att slå en spik genom bottnen, högst upp precis bredvid kanten. Koppla ihop bottnarna med respektive kanter och häng upp. Kanten är dessutom perfekt för att ställa små prydnadsföremål på!

Kakformstavlor.

Mina syskon vet det redan. Mina barn också. Jag vill inte ärva någonting och jag kommer inte heller att ge bort någonting i arv. Det har varit ett av mina mantran sedan en längre tid tillbaka. Nu hällde den kinesiska konstnären Song Dong med sin stora installation Waste Not (2005) vatten på min tycker-inte-om-arv-kvarn.

Installationen Waste Not förevisar allt Song Dongs mamma har samlat på sig under sitt 80-åriga liv. Och som sonen Song Dong fick i arv. Han ställdes som så många andra som skall tömma sina avlidna föräldrars hem inför den där ofantliga mängden av bråte och tänkte: Vad nu?

Song Dong: Waste Not (2005) Song Dong: Waste Not (2005) Bild: Yle/Peter Lüttge Song Dong

I 99 fall av 100 kastas en stor del av sådana "arv". Men i och med att Song Dong är konstnär kom han på en bättre idé: Tänk om jag visar allt, verkligen allt hon har samlat på sig i ett museum. Och där är det nu. Och det är hemskt att beskåda.

Jag går runt bland sakerna i konsthallen i Düsseldorf och tänker på mina föräldrar och deras stora hus. Mitt barndomshem. Och min mammas barndomshem. Och hennes mammas. Jag tänker inte så mycket på mina föräldrars lägenhet utan mera på den stora vindsvåningen och den stora källaren. Och alla "skatter" som finns där. Jag ryser.

Song Dong: Waste Not (2005) Song Dong: Waste Not (2005) Bild: Yle/Peter Lüttge Song Dong

Det gör min mamma också, när hon tänker på att hennes barn måste gå genom allt det där. Det har hon sagt till mig. Och jag förstår henne. Mer än väl. Eftersom jag inte vill ha någonting av det som finns i huset. Jag vill inte heller ha huset. Eller den fjärdedel av huset som kommer att vara min laglott.

Arvsstridigheter och släktfejder

Jag kommer att tänka på min gudfar, min mammas bror, som min mamma inte har pratat ett ord med sedan 35 år tillbaka. På grund av arvet hon fortfarande bor i och som kommer att påminna henne om att hennes familj är splittrad sedan hennes mamma dog. Det är hon och hennes ena syster på den ena sidan och hennes andra sister och bror, min gudfar, på den andra sidan. Alla fyra lever ännu, 68 till 80 år gamla. Dem emellan: Tystnad. Benhård tystnad. Och hat.

Jag kommer ihåg hur det var, för 35 år sedan, när jag som tonåring försökte medla i den pågående striden. Det här är ingenting som angår dig, sade min mamma då. Eller nej, hon skrek det åt mig. Jag kommer ihåg hur det var när jag gifte mig för 25 år sedan och ville bjuda min gudfar, hennes bror, till bröllopet. När jag frågade min mor om det. Om han kommer, kommer jag inte, var hennes svar. Vad hade jag för val, då? Vem känns viktigare på ditt bröllop? Din mamma eller din gudfar?

Song Dong: Waste Not (2005) Song Dong: Waste Not (2005) Bild: Yle/Peter Lüttge Song Dong

Mina syskon vet redan att jag kommer att hålla mig utanför när arvet skall delas. Jag har meddelat dem att jag kan ta det som blir över och om det inte blir över någonting för mig är det också bra. Så kan du väl inte göra, sade min storasyster till mig, när jag berättade det för henne. Ett illavarslande tecken.

Vi ärver vid fel tidpunkt

Bränt barn skyr elden. Men det är inte bara mina minnen från den tidigare generationens arvstridigheterna som ligger som grund för mitt beslut. Det finns andra också. Till exempel ärver vi i dag alltför sent. När föräldrarna har en förväntad livslängd på 80 år är vi som ärver mestadels 50-plussare. Och våra barn på väg att flytta ut. Vi funderar själva på att downsiza. Flytta till ett mindre hus, en mindre lägenhet. Vi vill själv göra oss av med saker. Inte ha ännu mera.

Jag har på bara några år gått ner i mitt boende från 240 till lite över 50 kvadrat. Och gjort mig av med en mängd saker på vägen. Livet känns betydligt lättare nu med så mycket mindre att bära. Mitt bohag ryms i 30 flyttpafflådor av den mindre Clas Ohlson-storleken. De är fortfarande hälften för många. Känns det som. Men när jag tänker på de två (!) flyttbilarna vi behövde för att flytta från Vasa till Helsingfors för några år sedan är det här redan en avsevärd förbättring.

Song Dong: Waste Not (2005) Song Dong: Waste Not (2005) Bild: Yle/Peter Lüttge Song Dong

Min generation har ju redan allt. Annat var det förr. När mina föräldrar ärvde sina föräldrar som alla dog i 60-års åldern eller ännu tidigare var det rätt tidpunkt. De hade småbarn, bodde trångt, det saknades pengar. Men de var också 20 år yngre än jag. Än vi som ärver i dag.

Plus minus noll är målet

Förutom att jag helst inte vill ärva någonting vill jag inte heller ge bort någonting i arv. Jag har redan förvarnat mina barn om det. Min strävan är att dö på plus minus noll. Om jag vid min död har någonting kvar att ge bort har jag gjort något fel.

Mig äger ingen
ej ens jag själv― Gunnar Ekelöf (28.8.1967)

Därför har jag redan gjort mig av med en hel del och medvetet inte skaffat vissa saker. Jag äger således varken hus eller lägenhet, sommarstuga, båt eller bil. Inte för att jag inte skulle ha råd utan därför att jag inte vill äga någonting. Någonting stort. Jag ägde en tid en gammal bondgård. Det räckte. Det visade sig nämligen att det var inte jag som ägde huset, utan huset som ägde mig. Gården var som en ofantlig black om foten, kändes det som.

Jag kommer ännu i dag ihåg den lättnad jag kände när gården var såld. Och alla skulder på banken betalades bort. Jag var en fri man.

Song Dong: Waste Not (2005) Song Dong: Waste Not (2005) Bild: Yle/Peter Lüttge Song Dong

Jag läser ofta de juridiska frågespalterna i dagstidningarna. Var och varannan fråga handlar om hur man gör så att den ena kan få någonting den andra inte skall få. Det är hemskt. Jag vill inte att mina barn skall kunna strida om någonting jag lämnade efter mig.

Jag vill dela allt med mina barn och deras barn när jag är vid liv. Så att vi kan spendera det och glädjas tillsammans.

Den sista skjortan har inga fickor.

Song Dong: Waste Not (2005)

Var kan man på ett och samma ställe se ett nyupptäckt verk av Rembrandt, en överdådigt dekorerad vattenkanna i silver utförd av den mästerlige Paul Storr, sällan skådade tavlor av Picasso, Matisse, von Jawlensky och Roy Lichtenstein eller en golvlampa i form av en nästan halv meter hög och bred stöpsel?

På antik- och konstmässan Tefaf (The European Fine Art Fair) i Maastricht i södra Nederländerna kan man inte bara uppleva alla dessa olika konstgenrer, de flesta av dessa sevärda föremål är dessutom till salu.

En golvlampa, inte en stöpsel! Fiche Mâle (1978), Yonel Lebovici Polerad aluminium och förkromad stål. Konst som visades på konstmässan Tefaf i Maastricht 2016 Bild: Fiche Mâle (1978), Yonel Lebovici, Galerie Flore, Bryssel konst (verksamhetssfär),konstverk

Jag har de senaste fem åren besökt mässan och det brukar (åtminstone i några veckor) stilla mitt tvångsmässiga behov av att springa på museer. Tefaf lär ska vara världens största antik- och konstmässa sett till föremålens samlade värde. Man kan hur lätt som helst sammanställa ett fantastiskt världsmuseum på basen av alla konstverk som finns till salu här.

Dyrt för både utställare och besökare

Årets Tefaf-mässa samlade drygt 270 gallerister och antikhandlare från 21 länder fick plats i den stora mässhallen. Sverige, Danmark och Norge finns numera representerade, men tråkigt nog har ett finskt galleri ännu aldrig ställt ut där.

En viktig orsak är nog att det är svindyrt att hyra en monter och transportera alla föremål till Maastricht, för att inte tala om den ganska saftig hotellnotan man får. Man ska göra ganska strålande affärer för att satsningen ska löna sig. Alla dessa kostnadsfaktorer avskräcker dock inte konsthandlare som förstår att den moderna konstmarknaden kräver att man profilerar sig och syns.

Välj om du vill vara vit eller svart. Ingen skillnad. Schackbräde i bärnsten (1700-tal) Michael Redlin. Schackbräde i bärnsten (1700). Konst som visades på konstmässan Tefaf i Maastricht 2016. Bild: Michael Redlin, Kunstkammer Georg Laue, München. konst,konstverk

Visst finns det ännu några finfina handlare kring Bond Street och St. James’s Square i London som helst förblir anonyma, men de gubbiga ‘antique dealers’ som endast fokuserar på gamla mästare börjar dö ut.

Unga konstsamlare vill ha variation

Intresset för antikviteter verkar bland unga konstälskare inte vara särskilt stort. De vill helst äga verk av nutida konstnärer som man eventuellt också kan träffa. Samtidigt är den senaste heminredningstrenden att djärvt blanda föremål från olika tidsepoker.

Konsthandlare som vill ställa ut i Maastricht måste vara väletablerade och ha ett gott rykte. Alla nya kandidater granskas noggrant, men ett godkännande garanterar inte att man genast får en monter i mässhallen. Efterfrågan efter platser är stor och man kan bli tvungen att köa i några år.

Inga snabba klipp

Nej, fynda gör man knappast i Maastricht, men åtminstone kan man vara säker på att få köpa äkta vara och inte bara en kopia. Drygt 170 internationella experter som specialiserar på 29 olika områden går omkring innan mässan öppnar och kontrollerar varje föremåls äkthet.

Tefaf erbjuder ett bredare utbud än de flesta andra stora mässorna och dessutom kan man ingen annanstans, på en relativt liten yta , köpa lika många föremål i museiklass.

Den första dagen är avsedd för inbjudna gäster och bland dem finns flera hundra av världens rikaste konstsamlare. Många av dessa anländer med privatjet till södra Nederländerna, men jag såg inte lika många ryssar och kineser som tidiga år. Amerikanerna har också blivit försiktigare efter alla terrorattacker.

Representanter för mer än 200 museer brukar också besöka mässan så fort den öppnar och den första dagen upptäckte jag i vimlet åtminstone en finländsk museichef.

Kinas kändaste juvelhandlare på plats

Det är inte bara verk av döda konsnärer och konsthantverkare som finns till salu på mässan. Kinas kändaste juvelerare Wallace Chan är på plats, högst personligen. För fyra år sedan såldes ett av hans halssmycken med diamanter och jadeit för 73,5 miljoner dollar. I år blev han inbjuden av Tefaf för att fylla en hel monter med sina otroligt färgrika och ibland lite kitschiga kreationer.

Chan gillar inte att stressa och skapar sina naturinspirerade arbeten i en zenbuddhistisk anda. Wallace berättar att det tog flera år och uthållighet att utveckla en specialteknik för den delikata slipningen av ädelstenar som hans smycken kräver.

Cikada (蟬) och Zen (禪) låter på kinesiska ganska lika. Stilled Life (2015) brosch. Broschen "Stilled Life" visades på konstmässan Tefaf i Maastricht 2016 Bild: Wallace Chan konst (verksamhetssfär),konstverk

Finska kontakter

Den svenskfödde greven Louis Sparre blev god vän med Axel Gallén och flyttade till Finland. I vårt land grundade han möbelfabriken och kreamikverkstaden Iris i Borgå. Sparres demoniska målning Conscientia såldes förra våren på Bukowskis Market för 9500 EUR. Den londonska antikhandlaren Agnews ville ha £60.000 (€ 76000) för detta ockultisktiska verk.

Sparre blev eld och lågor när han målade Conscientia (1897) - Greve Louis Sparre, Olja på pannå. Conscientia (1897). Konst som visades på konstmässan Tefaf i Maastricht 2016 Bild: Greve Louis Sparre, Agnews, London. konst,konstverk

Rembrandt dragplåster

Tefafs största dragplåster var en nyupptäckt målning av Rembrandt som ställdes ut av den parisiska handlaren Talabardon & Gaultier. Det lilla verket, inte större än en pocketbok, upptäcktes på en auktion i USA där utropspriset var 800 dollar.

Trots att färgen hade flagnat och fernissan hade gulnat och målningen inte verkade signerad, klubbades målningen till slut för 870.000 dollar. Målningen köptes innan mässan öppnade för det tre- eller fyrdubbla priset av den amerikanske miljardären Thomas.S.Kaplan.

Under restaureringsarbetet av ‘Lukten’ tog man fram en signatur som nu tros vara Rembrandts tidigaste. Det rör sig om ett ungdomsverk i en serie som visar de fem sinnena. Tre tavlor identifierades redan förra seklet och Kaplan äger nu tre av dessa. Nu saknas ännu ett sinne: Smaken.

Carl Larsson figurerar alltid på mässan. ‘Sven’ (1917), akvarell, täckjevitt och blyerts. Carl Larssons teckning "Sven" från 1917 Bild: Daxer & Marschall, München Carl Larsson,konstverk,teater (konstarter)

Hitta konstfynd på vinden?

Konstdetektiverna har redan trålat på nätet efter ännu en ny Rembrandt van Rijn och jag lovar att förfalskare nu är i full gång med att skapa en ny-gammal Rembrandt, men jag undrar om det inte blir dags att leta på din egen, grannarnas och vännernas vindar?

Text: Albert Ehrnrooth

En lekyta, en magisk värld, cirkusartister och leksaksdjur, allt kan rymmas i en gammal kappsäck! Med hjälp av lite färg, papper och fantasi kan du göra en egen cirkus som är både lätt att plocka fram och gömma undan.

Förutom en kappsäck (eller portfölj) behöver du:

• en bit frigolit
• säckväv
• silvertejp
• hobbyfärg och penslar
• sax
• limstift
• klädnypor
• snöre
• tunn kartong
• tyg
• vackert band
• stiftapparat
• grillpinnar
• bilder på cirkusartister
• leksaksdjur och klossar

För att skapa illusionen av cirkus behövs en manege och tältduk. Den nedre delen av kappsäcken får bli manegen med hjälp av en bit frigolit som är anpassad efter kappsäckens mått, aningen mindre. Klipp till säckväv och ”paketera” in frigoliten med hjälp av silvertejp. Tryck ner i botten av kappsäcken.

Måla insidan av det övre locket vitt och låt torka. När det är torrt målar du in ränder i rött och vitt som ger känslan av tältduk. Måla in lite skuggor med hjälp av grå färg.

Klipp ut cirkusfigurer i papper. På webben hittar du fina vintagebilder från förr som passar fint till den gamla stilen. Du kan hitta bilder på både cirkusartister och gamla posters. Det går alldeles utmärkt att rita egna också!

Limma figurerna på tunn kartong och figurklipp ut dem. Limma fast en klädnypa på baksidan med hobbylim. Du kan även fästa en halv grillpinne på baksidan av några figurer så du kan picka ner dom i manegen. Tejpa fast grillpinnarna med silvertejp. Fäst ett snöre i det övre lockets kanter. Jag satte fast det med häftstift eftersom kappsäcken hade en lämplig träkant runt hela locket. Kläm klädnyporna med cirkusartisterna på snöret och du har några lindansöser!

Klipp till två rektangulära bitar i rött sammetstyg eller det tyg du själv gillar. De ska bli ridådraperier. Stifta därför fast dem i övre kanten på det övre locket. Knyt ett vackert band runtom vardera draperi.

Klipp till vimplar och fäst dem i ett snöre som knyts i några grillpinnar. Stick ner dem i managegolvet. Rada in barnens leksaksdjur, klossar och sånt som passar på en cirkus. Låt leken börja!

När leken är klar är det bara att plocka ner vimplarna och figurerna och stänga kappsäcken.


Gör din egen cirkusväska

Jag har alltid haft en för mig oförklarlig dragning till broderade tavlor gjorda i korsstygn. Jag vet inte varför. Det finns någonting som attraherar mig. Det kantigt fyrkantiga. Den sträva broderade ytan. De folkliga motiven.

Därför gick jag med spänd förväntning till Oscar Hagens utställning #oscarinristipisto på Soul Vintage i Helsingfors. Jag förväntade mig ingenting mindre än en uppdatering av korsstygnsbroderiet. Ett slags korsstygn 2.0.

Och jag blev minsann inte besviken. Folk flockades kring tavlorna och var begeistrade. Det var jag också. Över hans djärva val på motiv och sentenser. Och över hans mod. Jag tycker nämligen att det krävs ballar av tråd att brodera på det sättet han gör.

Ny älsklingstavla

Se bara på tavlan här nere. Black Flag heter den. Helt otroligt bra. Den stora suprematisten Kazimir Malevitj skulle hoppa jämfota ur graven om han skulle veta om tavlan.

Oscar Hagen: Black Flag Oscar Hagen: Black Flag Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Vadå Malevitj tänker du kanske? Men titta bara på hans mest kända tavla Svart kvadrat som han gjorde 1915 och som finns i Tretjakovgalleriet i Moskva.

Kazimir Malevitj: Svart kvadrat (1915) Kazimir Malevitj: Svart kvadrat Bild: Tretjakovgalleriet Kazimir Malevitj,suprematism,svart kvadrat

Att jag inte hade en aning om att Black Flag var ett inflytelserikt amerikanskt hardcorepunkband och motivet Oscar Hagen använde sig av är bandets logo gör saken inte sämre. Tvärtom.

Så tyvärr, du okända konstnär som gjorde min hittillsvarande älsklingstavla i korsstyng, med ett ordspråk av den svenska författaren Bo Bergman som var lagad på ett sådant sätt att alla trodde att upphovsmannen till ordspråket var en del av själva ordspråket. Tyvärr gjorde du numera bara min nästmestälskade brodering.

Bara du går över markerna lever var källa
sjunger var tuva ditt namn
Bo Bergman― Text på Peter Lüttges fordom mest älskade korsstygnstavla

Också Oscar Hagen har en förkärlek för ordspråk. Moderna sådana. Han hittar dem hos populärkulturen och musiken. Bevar Eira, står det på en av hans tavlor. I stället för Bevar Christiania. På en annan läser jag den mystiska och mig okända religionen Thelemas valspråk Do what thou wilt shall be the whole of the Law. Love is the law, love under will.

Oscar Hagen: I love cocaine Oscar Hagen: I love Cocaine Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Oscar Hagen: I want to believe Oscar Hagen: I want to believe Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Oscar Hagen: I want to leave Oscar Hagen: I want to leave Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Storsäljare

Oscar Hagens korsstyngstavlor går helt tydligen hem i hus och stugor. Och i studentbostäder och kollektiv. Det vittnade de många röda prickar om som fanns vid de flesta av hans tavlor. En röd prick betyder att tavlan har blivit såld.

Oscar Hagen Konstnären Oscar Hagen Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

På utställningen finns hela tre olika versioner av en brinnande kyrka. De for direkt. Och det förstår jag. Kyrkor är otroligt omtyckta motiv för korsstygnsbroderier och de brinnande kyrkorna är både tankeväckande och vackra. Klassiskt hantverk och nutidskonst på en och samma gång.

Bild: Yle/Peter Lüttge

Ett annat motiv jag gillar är Oscar Hagens "förvanskning" av motivet som förknippas med hans hemstad Jakobstad. Den välkända treenigheten Tro, hopp och kärlek förvandlas till Dödsmetall, hopp och kärlek.

Oscar Hagen: Dödsmetall, hopp och kärlek Oscar Hagen: Dödsmetall, hopp och kärlek Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Omtyckta öppningar

Det som slår mig är att Oscar Hagen har hittat sin publik och publiken har hittat honom. Det är nämligen för andra gången på kort tid att jag får bevittna en utställning i Helsingfors där Oscar Hagen är inblandat. Den första var en installation som hette Dysterbotten. Det var mycket folk på de båda utställningarna. Ungt folk. Folk som man kanske inte vanligtvis hittar på en konstvernissage.

Oscar Hagens vernissager är alltid en stor händelse Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Stämningen är därför också en helt annan. Besökarna dricker bål och burköl. De sitter i grupper på trottoaren utanför galleriet. De lyssnar på dj:n som står bakom sina turntables och väver vinylmusik. De har roligt. Det är avslappnat och långt ifrån den andäktiga stämningen som så ofta råder på en vernissage.

Oscar Hagen: Save the bees kill yourself Oscar hagen: Save the bees kill yourself Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Kunst für alle

När jag senare på kvällen får mig en pratstund med Oscar Hagen är han påtaglig nöjd. Han berättar för mig att han tycker att han lyckades med det han hade föresatt sig när han började brodera i korsstygn.

- Jag ville göra tavlor som mina vänner skulle tycka om att ha på sina väggar där hemma. Och som mina vänner och deras vänner skulle ha råd med.

En satsning som tydligen har gått hem. Av de röda prickarna att döma.

Oscar Hagen: Legalize shrooms Oscar Hagen: Legalize Shrooms Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Oscar Hagen: Hail Satan Oscar Hagen: Hail Satan Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Oscar Hagen: My soul is pagan Oscar Hagen: My Soul is Pagan Bild: Yle/Peter Lüttge korsstygn,oscar hagen

Utställningen #oscarinristipisto pågår fram till lördagen den 7 maj på Soul Vintage i Helsingfors.

Vi gillar att fotografera oss själva och varandra. I olika formationer och uppställningar. Och med en egen backdrop är åtminstone bakgrunden under kontroll.

Här är två olika tips på hur man kan göra!

Till version 1 behöver du:

• en gammal avtorkad vaxduk
• krittavelfärg
• roller
• 2 rundstavar eller kvastskaft
• stiftapparat
• snöre
• målartejp

Bred ut vaxduken på ett bord eller på golvet. Sätt gamla tidningar vid kanterna så skyddar du ytorna.
Rolla ut krittavelfärgen jämt. Låt torka. När det är torrt målar du ett varv till så det täcker ordentligt.

När sista varvet har torkat är det dags för upphängningen. En rundstav uppe i den övre kanten och en nere. Längden på rundstaven anpassar du efter bredden på vaxduken, gärna så att rundstaven är lite längre. Några centimeter extra på var sida är snyggast. Det går också alldeles utmärkt att använda kvastskaft till upphängningen.

För att inte rundstaven ska rulla för mycket när du ska stifta fast den i duken så ta hjälp av några tejpbitar. Stifta fast duken i rundstaven. Jag valde att upphängningen skulle få synas ordentligt och därför stiftade jag fast duken bakpå rundstaven.

Knyt snöre runt rundstaven och häng upp. Rita med helt vanlig tavelkrita lämpliga dekorationer eller text som passar fototillfället.

en skolkarta med en blomsterkrans Bild: Susanna Ström-Wilkinson / YLE Blomsterkrans,strömsö

• gammal skolkarta
• akrylfärger
• penslar i olika storlekar
• vatten
• blyertspennor

Häng upp en gammal skolkarta på väggen. Täck gärna in väggen bakom med skyddspapper ifall färgen tränger igenom den gamla nötta ytan.

Börja med att pensla in största delen av kartan med vit tunn utblandad färg. Den behöver inte alls täcka, utan mera se ut som ett tunt istäcke, så man fortfarande kan skönja länderna under färgen. Låt torka.

När ytan är torr är det dags att börja skissa. Jag valde att göra en stor blomsterkrans mitt på kartan och skissade upp en cirkel med enkla blommor.

Sen är det enklast att måla alla bottnar först. Hela varvet runt. Alla blommor som ska vara röda, måla dem och sen en färg i taget. När alla blommor och blad och kvistar har sin bottenfärg, då är det dags för detaljerna. Använd tunnare pensel och lägg till konturlinjer och prickar och skuggor.

(Tips: Är backdropen för ett speciellt tillfälle passar det fint att skriva in ett datum inne i kransen eller varför inte bara: Välkommen!)

Sen är det bara att hitta nån som vill bli fotograferad!

Vaxduken fungerar också som en vanlig krittavla så använd den i vardagen, skriv shoppinglistor och sköna citat, låt den bli en del av rummet! Samma gäller den gamla skolkartan, låt den pryda sin plats på väggen, som vilken tavla som helst!

Backdrop

Titta också på morsdagsfotografering på Strömsö