De flesta av oss har säkert i sin ungdom varit på olika sommarkolonier: scoutläger, konfirmationsläger, lägerskolor. Lägerlivet brukar dock ta slut senast då man lämnat skolan och börjar jobba eller studera.

Men visst drömmer man sig ibland bort till dessa dagar i skogen eller på en ö. I drömmen är det evig sommar. Solen skiner, vattnet är varmt och myggorna är få.

Ibland kan drömmen dock förvandlas till en mardröm. Då förbyts den eviga sommaren till ett kulet mygghelvete med kadaverdisciplin, förnedring, mobbning och utfrysning.

Varje sommarläger är nämligen en risktagning. Nya okända människor i nya okända miljöer. Ofta går det bra men det kan också skita sig. Ibland till och med katastrofalt.

Välkomna till Camp Solong Välkommen till Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong

Camp Hejdå

När konstnärerna Dafna Maimon från Finland och Ethan Hayes-Chute från USA planerar sitt sommarläger är målsättningen klar: det skall bli ett läger som skall väcka endast goda minnen efteråt.

Det finns ytterligare en målsättning. Man skall lära sig att ta avsked från varandra direkt från början. Därför heter deras sommarläger Camp Solong. Camp Hejdå skulle kanske vara ett lämpligt svenskt namn.

Know that hello also means goodbye!

Camp Solong äger rum på två olika ställen. För det första är det en interaktiv utställning på Galleri Sinne i Helsingfors, för det andra, och det är den viktigare delen, är det ett sommarläger. På riktigt.

Kuratorn och lägerfilosofen Jonatan Habib-Engqvist och konstnärerna Dafna Maimon och Ethan Hayes-Chute Jonatan Habib-Engqvist, Dafna Maimon och Ethan Hayes-Chute från Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong,dafna maimon,ethan hayes-chute,jonatan habib-engqvist

Camp Solong går av stapeln i Ekenäs mellan den 14 och 17 juli 2017. Det blir ett ganska exklusivt läger. Bara sex personer ryms med. Plus lägerledarna Dafna och Ethan. Eller Camp Counselors som de föredrar att kalla sig. Lägrets språk är nämligen engelska.

Om du vill vara en i den exklusiva skaran måste du ansöka om platsen. Det finns två möjligheter. Du kan komma till Galleri Sinne, titta på utställningen och fylla i en ansökning i en informationskiosk som finns vid ingången.

Den andra möjligheten är elektronisk och därmed tillgänglig för alla. Du behöver bara gå till Camp Solongs webbplats, där hittar du instruktionerna.

Full koncentration råder hos Ethan Hayes-Chute Ethan Hayes-Chute bygger ihop miniatyrmodellen av Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong,ethan hayes-chute,miniatyrmodeller

Nästan vem som helst kan ansöka men det finns några restriktioner. Du skall ha fyllt 20 år, vara lekfull och nyfiken och förfoga över "Camping Spirit". Lägret är avgiftsfritt men resan till Ekenäs skall du bekosta själv.

Du får inte använda elektroniska medier på lägret. Det som händer på lägret skall stanna i lägret. Ansökningstiden går ut den 19 juni.

Ett digert program

Nu undrar du kanske vad som kommer att hända på lägret? Jag tror jag inte överdriver om jag påstår att det kommer att hända en hel del. Du kan ladda ner Camp Solongs flyer i vilken du hittar all väsentlig information.

Specialdesignade sockor som skall bäras på Camp Solong Sockor som skall bäras på Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong

Du får bland annat en egen outfit och mat så det räcker och blir över. Och så får du delta i en mängd olika aktiviteter. I informationsbroschyren finns det en lång lista.

De flesta begrepp är svåra att översätta, men vad sägs om Extreme Bunk-Bedding, Self-Conscious Napping, Inverse-Form Foam-Exploration, Deconstructive Reconstruction eller Nite-Time Forest Scavigation.

Inverse-Form Foam-Exploration Inverse-Form Foam-Exploration från Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong

Manifestet

I galleriet finns för övrigt ett manifest. Manifestet består av tio punkter. Tio kategoriska imperativ som skall lära dig konsten att säga Hejdå!

Camp Solongs manifest Manifest för Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong,Manifest

Förutom manifestet hittar du också en miniatyrmodell av lägrets barack som lägerdeltagarna kommer att bo och sova i. Det är en öppen konstruktion. Sovdelen består av 4 våningssängar som står tätt intill varandra.

Assess every situation knowing that you have the right to goodbye!

Det här lägret är det andra som Dafna och Ethan organiserar. Det första ägde rum förra året i tyska Braunschweig. Där campade man mitt i staden i en trädgård vid ett konstmuseum. I Ekenäs kommer man att campa i skogen.

Lägerbarackens miniatyrmodell visar en ganska öppen konstruktion. Jag undrar om de har funderat på att det kan finnas mängder av myggor i skogen? Och det har de, såklart. Sist och slutligen är Dafna hemma från Borgå. Det kommer att finnas myggnät av något slag som skyddar sovdelen.

Modellsängar för miniatyrmodellen av Camp Solong Sängar för miniatyrmodellen av Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong,miniatyrmodeller,miniatyrskulpturer

Lägerfilosofen

Camp Solong har en egen lägerfilosof, kuratorn Jonatan Habib-Engqvist. Han skall få det sista ordet om årets sommarläger:

- Camp Solong bjuder in dig till att välkomna ditt farväl med lek och glädje. Få en säng med din egen personliga hylla, gräv ett hål och lär dig att säga hej då till dina nya vänner.

Be aware that you cannot control goodbye!

- Du får insikt i hur du kan bli av med känslobagaget och finner kanske nyckeln till avskedets glädje i själens fiskdamm. Tillsammans lär vi oss att ta farväl av varandra. Det blir ett minne för livet.

Dafna Maimon, Jonatan Habib-Engqvist och Ethan Hayes-Chute bygger ihop miniatyrmodellen av Camp Solong Bild: Yle/Peter Lüttge camp solong,dafna maimon,ethan hayes-chute,jonatan habib-engqvist,miniatyrmodeller

Miniatyrmodellen av Camp Solong

Utställda i Söderskär fyr i Borgå skärgård är så väl illustrationer av Tove Jansson som fotografier från hennes liv på Klovharun i Pellinge.

Utställningen är ett resultat av ett samarbete mellan fyrens ägare EW Finland och Sophia Jansson från Moomin Characters.

Samarbetet började enligt Oskar Berndtsson som är direktör för EW Finland strax efter att företaget hade köpt fyren hösten 2015.

- Vi kontaktade familjen för att få veta hur vi ska hantera det att en del tror att Söderskär har med boken "Pappan och havet" att göra.

Illustrationer till "Pappan och havet"- Bilder ur boken "Pappan och havet" i Söderskär fyr Bild: Yle/Carmela Walder Söderskär,Söderskär (Finland : Lighthouse),fyrar,Tove Jansson,Muminpappan,mumintroll

Enligt Berndtsson hittade de båda parterna snabbt varandra.

- Vi har samma intresse för skärgården och för skärgårdsliv och kom snabbt fram till att det fanns samarbetsmöjligheter.

Unika bilder från loggböcker

Familjen Jansson hade hittat nytt material som Tove Jansson hade målat. Hon hade illustrerat sin morbror Haralds loggböcker i sin ungdom.

De här loggböckerna har aldrig ställts ut tidigare. Det fanns en hel del bilder i böckerna.

- Det finns så mycket bilder att vi kan byta ut dem med jämna mellanrum, säger Berndtsson.

Morbror Haralds loggböcker. Loggböcker illustrerade av Tove Jansson Bild: Yle/Carmela Walder Söderskär,Tove Jansson,Loggbok

Mumintroll i fyren

I och med kopplingen mellan ön och boken "Pappan och havet" känns det som naturligt att en del av utställningen består av illustrationer från boken.

Om man studerar illustrationerna närmare så kommer man fram till att ön i boken inte är identisk med Söderskärs fyr.

Söderskär fyr i Borgå skärgård. Söderskär fyr och fyrvaktarnas hus Bild: Yle/Carmela Walder Söderskärs naturskyddsområde,Söderskär (Finland : Lighthouse),Söderskär,fyrar,lotsstationer,Finska viken

- Men det är mycket möjligt att Tove Jansson har seglat förbi här och inspirerats av Söderskär, säger Berndtsson.

Illustrationerna finns i ett av rummen i fyren där det också finns en säng, ett skrivbord och en oljelampa. Det blir en bra helhet.

Fönstret i rummet med illustrationer av Tove Jansson. Utsikten från ett av fönstren i Söderskär fyr Bild: Yle/Carmela Walder Söderskär,Söderskärs naturskyddsområde,Söderskär (Finland : Lighthouse),fyrar,Finska viken,stormlykta

Livet till havs

I ett större rum finns svartvita fotografier från Tove Janssons liv i skärgården.

Det finns bilder från en seglats, från en simtur och från en dag då Tove Jansson hängde upp sina nät.

Intill finns förklarande texter om Tove Janssons relation till skärgården och också om de enskilda bilderna och illustrationerna.

Arkivbild av Tove Jansson. Fotografiet är inte utställt på Söderskär, tove jansson simmar Bild: Per Olov Jansson tove jansson

Han gjorde det igen. Förstås. Han pissade sig själv i munnen. Han sket på ett bord. Han åt sin avföring. Han masturberade på scen.

Allt var alltså som vanligt när det norska teaterfenomenet Vegard Vinge fortsatte sin teaterresa genom den norska författaren Henrik Ibsens kosmos. Tillsammans med sin kongeniala tyska partner Ida Müller.

Och som vanligt skall de hålla på i tolv timmar. Kombinationen av blod, skit, svett och sperma och den långa speltiden, plus anarkin på scenen och i salongen, drar mig än en gång till Berlin. Jag älskar den här formen av teater. Det kallas för immersiv teater.

Den immersiva teatern

Den immersiva teatern finns i gränssnittet mellan teater och performance, före- och utställning. Den immersiva teatern strävar inte bara efter att bryta den fjärde väggen, den osynliga väggen vid scenens framkant genom vilken publiken ser dramat, utan att inte ha med den överhuvudtaget.

Go in instead of look at!― Allan Kaprow

Jag tycker att den här teaterformen som blandar om i dramatikens vidbrända grytor och letar efter nya recept för dagens teater är spännande och inspirerande. Tyvärr har jag så gott som aldrig möjlighet att kunna se den i Svenskfinland.

Ibland kan jag titta på några föreställningar på Baltic Circle-festivalen i Helsingfors. Enstaka finländska teatrar som Todellisuuden tutkimuskeskus (Realitetens forskningscenter) sysslar med liknande. Men på finlandssvenskt håll: Nada! Förutom den feministiska teatergruppen Blaue Frau, kanske.

Jag skall i slutet av den här artikeln försöka förklara varför det är så.

Men tillbaka till paret Vinge och Müller. Den här gången skulle det handla om Ibsens Hedda Gabler, hette det i förväg. Och visst såg man henne. Men bara i en biroll. I stället var det Byggmästare Solness som skulle spela huvudrollen. En annan person ur Ibsens panoptikon, där vilsekomna kälkborgare är fångna i sina egna tillkortakommanden. Det var hans pjäs i hela 8 timmar.

Sedan blev det Hedda Gablers tur i en halv timme och därefter tre och en halv timmar Hamlet. Och extra mycket Rosencrantz och Guildenstern. De två lismarna ur Shakespeares pjäs. Hamlets barndomsvänner. Biroller, egentligen. Men regissörer och dramatiker älskar dem. Så de får än en gång agera huvudroller.

Rosencrantz och Guildenstern Rosencrantz och Guildenstern Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge,Rosencrantz and Guildenstern

John Gabriel Borkman

Det är inte första gången jag skall bevittna en föreställning undertecknad Vinge/Müller. 2012 såg jag deras version av Ibsens John Gabriel Borkman som visades i Prater i Berlin som var ett av teater Volksbühnes spelställen. Den gången hade jag ingen aning vad som väntade mig. Och ingen aning att föreställningen skulle pågå i tolv timmar.

Jag lämnade huset efter sju timmar. Ganska så omtumlad men också mycket imponerad. Jag skulle gärna ha stannat där längre, men jag hade inte möjlighet då. Samma år bjöds föreställningen in till Berliner Theatertreffen som en av de tio bästa tyskspråkiga föreställningarna det året.

Men nu var det alltså dags igen. Och allt försiggicks av stort hemlighetsmakeri. Jag lyckades få en av de åtråvärda biljetterna. Jag skulle infinna mig på Nationaltheater Reinickendorf torsdagen den 6 juli kl 18. Enda kruxet: det finns ingen Nationaltheater i Berlinstadsdelen Reinickendorf.

Snitseljakt efter teatern

När jag fick min elektroniska biljett hette det att jag skulle få en ortsbeskrivning senare. Tre dagar innan damp den ner i min epost-låda. Jag skulle ta tunnelbanan U8 till Rathaus Reinickendorf. Sedan skulle jag gå till Eichborndamm 165-167. Väl där skulle jag följa de gula strecken.

När jag lämnade tunnelbanan gick jag längs med Eichborndamm söderut. Genom ett område som i dag heter Borsigwalde. Ett jättestort industri- och bostadsområde som byggdes för maskinfabriken Borsig, en gång i tiden världens största lokomotivtillverkare.

Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

De gula sträcken Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Området bebyggdes i slutet av 1800-talet med mycket snygga tegelhus och hallar. Jag följde den långa tegelmuren tills jag hittade en stor tegelport där det fanns två handmålade skyltar på var sin sida: Nationaltheater och Reinickendorf. Och där började också de gula strecken.

Jag följde dem runt ett stort centrallager som tillhör Tysklands största livsmedelskedja. I slutändan skymtade några staplade svarta containers. Och en foodtruck. Och en utomhusbar. Och en stor industrihall. Och en liten dörr. Och 128 nyfikna människor.

Publiken köar Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag visar min biljett och får ett vristband i stället, sådant som man får på musikfestivaler. Det är nämligen meningen att man skall gå in och ut medan föreställningen pågår. Dock inte i pauserna. Det finns nämligen inga pauser.

Väl inne i hallen möts man av ett stort bygge. Väggar, dörrar, roterande kugghjul och en avföringskastningsmaskin. Den är ett citat ur paret Vinge/Müllers senaste verk 12-Sparten-Haus där de kastade skit på publiken. Var det någon som sade Jouko Turkka och Jumalan Teatteri?

Paret fick då en varning av Volksbühnes teaterchef Frank Castorf. Som de läste upp i nästa föreställning och sedan smetade in med skit. Egentligen var det väl tänkt att de skulle sätta upp den nya föreställningen på samma ställe. Men efter skitkastningsskandalen gick Vinge/Müller och Volksbühne skilda vägar.

Det tisslades och tassades en hel del i Berlin om vart paret hade försvunnit. Det ryktades om en ny föreställning. Men var och när? Svaret vet vi nu. De byggde en egen teater: Nationaltheater Reinickendorf.

Nationaltheater Reinickendorf

Sedan december har de byggt på den. 10 miljoner € lär det ha kostat. För kalaset står bland annat Berliner Festspiele som förevisar bygget och pjäsen som en del av deras festival Immersion. Det är ganska mycket pengar för tio föreställningar för som högst 1280 åskådare. Biljettpriserna är det oaktade moderata: 40 eller 20 € kostar det.

I den här hallen döljer sig Nationaltheater Reinickendorf. Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men tillbaka till hallen. Teaterbyggnaden inne i hallen är ännu stängd. Vi står utanför i en slags foajé. Det är varmt och högljutt. Teaterrök vallar in. På en balkong står två personer och hälsar oss välkomna: Byggmästare Solness och hans somnambula hustru Aline. Vilket förvirrar mig så här i början. Det hette ju att vi skulle bevittna Hedda Gabler.

De två står i alla fall på balkongen. Det är trångt i foajén. De berättar om Reinickendorf och det nya huset (das neue Haus) de har byggt. De sprutar skumvin på oss. Flera flaskor. Som i Formel 1. Solness och Aline bär på latexmasker. Som alla andra som kommer att dyka upp på scen under de närmaste 12 timmarna. Även scenarbetarna bär på dem.

De låter oss dra bollar ur en cementblandare som står i rummet. På bollarna finns det siffror. Från 1 till 128. Det är våra platser. Jag drar plats nummer 44. En bra plats. Det finns bättre. Framme vid scenen. Där finns det fåtöljer och bord och man får sig serverade mat och dryck. På teaterns bekostnad.

Platsbiljetten Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men det finns också sämre platser. Ståplatser. Inte så kiva när en pjäs håller på i tolv timmar. Egalt! Efter några timmar bryr sig ändå ingen längre om sittordningen.

Salongen

Så småningom får vi äntra salongen. Småningom med Vinge/Müllers mått mätt. Min klocka visar på tio minuter över sju. Jag har alltså stått i 70 minuter i foajén, har blivit klibbig av skumvin och ännu har inte egentligen någonting hänt.

Vi förstår att vi får komma in eftersom en vägg slås sönder inifrån teatern ovanom en smal trappa. Den vägen. Inne i salongen letar jag efter min plats: 44. Den är längst uppe till höger. Som tur ingen ståplats. Och som tur inte heller någon av de fina platserna längst framme. De har nämligen en nackdel. De är längst framme.

Salongen är häpnadsväckande. Den ser ut som en blandning av en barock teaterbyggnad, Shakespeares Globe Theatre och en anatomisk teater. Det finns olika balkonger till höger och vänster som fungerar som spelplatser. Bakom läktaren finns ett stort teknikrum med många tekniker. Alla bär de på masker.

I salongen finns naivt ritade filmplanscher. Av verkliga och påhittade filmer. Ovan om scenen står Das Schauspiel sei die Schlinge (Mitt skådespel jag i försåt vill ställa), ett Hamletcitat, och, i neonskrift, Welcome to the Pleasuredom, som är namnet av den brittiska synthpopgruppen Frankie Goes To Hollywoods debutalbum från 1984. Och namnet av en låt på skivan.

The play's the thing
Wherein I'll catch the conscience of the king.― Hamlet

Allt som finns i den stora lagerhallen har byggts i en tvådimensionell, naivt dekorerad stil som är en blandning av plywood, wellpapp, spånskivor och papier maché. Så också salongen och scenen. Det enda tredimensionella är människorna som rör sig inne i byggnaden.

Det tvådimensionella möter det tredimensionella Scen ur Vinge/Müllers pjäs på Nationaltheater Reinickendorf Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge,Berliner Festspiele

Nu börjar pjäsen på allvar. Eller börjar och börjar. Ridån är än så länge nere. Men spelet pågår. I den labyrintiska byggnadens katakomber. Det som sker där projiceras på en stor duk som hänger ner från scentaket. Somligt filmas live, somligt är inspelat material. Det är svårt att veta vad som är vad.

Panini-katedralen

I byggnadens katakomber finns det tre stora byggen: Panini-katedralen, en hotellkorridor och en ubåt. Ubåten upptäcker jag först senare när katakomberna öppnats för allmänheten.

Panini-katedralen är ett stort rum fylld med samlarkort av italienska märket Panini. Katedralen består av alla samlarkort som trycktes för världsmästerskapet i fotboll 1982 i Spanien. De är alla handmålade och hänger tätt, tätt på väggarna.

Sida ur Paninialbum Det polska laget i vm i fotboll 1982 i Spanien som Panini fotbollskort Panini SpA,Klistermärke

De är ordnade enligt lag. Somliga spelare får egna altare: Luizinho, Júnior, Collovati, Boniek, Platini, Zico och Falcão. Mellan bilderna finns det videoskärmar som visar livescener från själva vm. Vid varje skärm finns det hörlurar som man kan sätta på för att få ljudet.

I katedralen utspelar sig olika scener som inte tycks ha någon som helst koppling till pjäsen. Eller så är det just så att pjäsen har kopplingar åt alla håll. Senare på natten är jag flera gånger i katedralen för att titta mig omkring. Oberoende om det hör till spelet eller ej är den ett otroligt snygg konstverk.

Medan katedralen förevisas på duk hör man Vegard Vinges mässande och elektroniskt förvrängda röst: Ich habe einmal an das deutsche Theater geglaubt, jetzt glaube ich nur noch an Fußball (En gång trodde jag på den tyska teatern, numera tror jag bara på fotboll). Ett typiskt Vinge-citat.

The Overlook Hotel

Det andra stora bygget är ett system av korridorer som påminner om korridorerna i The Overlook Hotel. Hotellet ur Stephen Kings roman The Shining. Korridorerna ser ut som tagna ur Stanley Kubricks filmatisering.

I korridorerna hänger hundratals tavlor som tar upp personer och scener från än det ena, än det andra. Allt från Hitler till Wagner, Bowie till Vinge, Rambo till Castorf osv.

I korridoren filmas en scen med en flicka som ser ut som tvillingarna Grady ur The Shining. Flickan får representera tvillingarna ur Ibsens pjäs Byggmästare Solness. De solness'ska tvillingarna dör i sviterna av en eldsvåda när huset de bor i brinner ner.

Det nedbrunna huset är startskottet till byggmästarens karriär eftersom han kan stycka tomten och börja bygga nya hus där.

Också i Vinges och Müllers version flödar blodet genom korridoren. Och i en gripande scen täcks Alice, tvillingarnas mamma, över med aska medan hon försöker amma två barnskelett.

Ingång Back Stage Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Ubåten

Det tredje stora bygget är en ubåt. I originalstorlek. Men byggd av spånskivor. Ubåten är stängd under hela föreställningen och används inte heller. Troligen kommer den att användas i en senare föreställning. Varje föreställning är nämligen ett unikat och därför betecknas varje enskilda föreställning också som en premiär.

Man kan titta in genom ubåtens gluggar. Jag gör det några gånger medan jag står i baren som är inbyggd under läktaren mitt emot ubåten. Där finns också en stor staty som föreställer Vegard Vinge. Han ligger på rygg och har en Wagnertröja på sig. Han har ståkuk och pissar sig själv i munnen. Så här vill han att vi skall komma ihåg honom, tänker jag för mig själv.

Nå, har man sett det en gång är det inte lika spännande eller upphetsande en annan gång. Som tur är så avverkar han ganska snabbt alla de äckelrealistiska scenerna så här i början av pjäsen. Först pissar han sig i munnen, sedan bajsar han på ett bord och äter upp bajset. Jag tror att bajset han äter är teaterbajs. Och känner mig snuvad på konfekten.

Medan han äter upp sitt bajs ber han några bilägare att flytta på sina fordon eftersom de är i vägen för en stor långtradare som skall lossa sin last vid centrallagret. Bilarna skall flyttas inom 30 till 40 sekunder. Månne det stämmer? Några bilägare lämnar i alla fall hastigt salongen. Och så fortsätter han att tugga på sitt bajs.

Utanför Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Show, don't tell

Efter alla de här för Vinge viktiga ingredienserna kommer det bara en liknande scen senare på kvällen. Där han runkar tills han får utlösning. Det tar en tid, men sedan är det över.

Också i fortsättningen är det ett frossande i blod, svett, skit och sperma. Men de är surrogat. Tack och lov!

Byggmästare Solness knullar i förbifarten sin sekreterare Kaja Fossli och våldtar i en utdragen scen den blott 13-åriga flickan Hilde Wangel. Allt det här finns i Ibsens originaltext. Men han antyder de här händelserna bara i replikerna. (Pjäsen skrevs 1892 och fick sin urpremiär ett år senare i Berlin!). Vinge agerar däremot enligt mottot: Show, don't tell!

Efter tre och en halv timmar öppnas så ridån för första gången. Och in kommer: Gud! Som står i ett hav av moln framför en stor sol. Bredvid honom finns ett halvfärdigt tegeltorn. På tornet finns en skylt: Schlechtes Gewissen (Dåligt samvete). Uppe på tornet finns Solness och murar upp det högre och högre. Det tar sin lilla stund.

Jag går ut för att äta en hamburgare och dricka en öl. Ur teaterbyggnaden hörs det hur tornet muras. I byggnaden bredvid finns en fabrik där det stansas stål. Ljuden förenas i en urban industriell kakofoni. Det är vackert. Berlinnatten är sval och jag mår än så länge ganska bra. Ännu har tröttheten inte givit sig tillkänna.

Stålverket bredvid Stålverket bredvid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Häng vid baren

När jag kommer tillbaka till salongen är tornet färdigt. Regissören kommer ut på scen och säger att baren under läktaren är nu öppen. Samtidigt delas det ut popcorn och vingummimöss i salongen. Jag går ner till baren och tar en öl till.

Katakomberna öppnas och jag tar mig en titt på dem. Ubåten är stängd men Shiningkorridoren och Panini-katedralen är öppna. Det är Panini-katedralen som vinner tävlingen om bästa katakomb med hästlängder.

Publiken börjar bli ett sammansvetsat gäng. Över en öl träffar jag en kille som berättar för mig att han var med i teatergänget förra gången. Han frågar om jag kommer ihåg honom. Hur skulle det ha gått till när alla är maskerade?

Han berättar vidare att han har svårt att titta på föreställningen. Det kniper i hans hjärta när spelet rasar på för fullt. Jag undrar varför han inte är med den här gången? Han svarar att ingen har frågat honom. Men så är det bara, konstaterar han. Elämä on laiffii, tänker jag.

Här åt jag ett par läckra hamburgare Food Truck vid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Gud mot Solness

Efter barhänget blir det livligt. Klockan är 23:30. Jag har varit här i över fem timmar. När jag kommer tillbaka till salongen står en gorilla i tornet och river den sten för sten. King Kong, så klart. Stenen kastar han på Vegard Vinge som försöker skjuta honom ur en tvådimensionell wellpappanser.

Stridsvagnen kommer jag ihåg från förra föreställningen. Den är återvunnen. Som för övrigt hela teaterbyggnaden. Det är väl bra. Efter att tornet är nedlagt stängs ridån och filmduken firas ned.

På duken blir det en veritabel slakt av en teaterstyrelse med hjälp av ett basebollträ. Det är som taget ur en splatterfilm. Eller en Tarantinofilm. De populärkulturella referenserna är många och tydliga och hela tiden närvarande.

Jag har slutat fundera på vad den här slakten har med det andra att göra. Det är säkert en kommentar av Vinge om teaterscenen i Berlin i allmänhet och det största huset Volksbühne i gemen.

Efter att allas huvuden är en blodig massa öppnar ridån igen och kampen fortsätter. Den här gången är det Gud mot Solness. Gud förebrår Solness att han inte längre bygger kyrkor och kyrktorn. Att han nuförtiden bara bygger hus åt människorna.

Så står det förvisso i Ibsens pjäs. Men där förekommer varken Gud eller slagsmålet. Den här gången väljer Vinge och Müller en wrestlingsestetik. Kampen pågår länge. Och är otroligt högljudd. Alla ljud läggs på av teknikgänget bakom scenen.

Ljudstyrkan är som på en konsert av Michael Giras rockband Swans. De som har hört honom vet vad jag talar om. Till de som inte vet vad jag talar om säger jag bara: ÖRONBEDÖVANDE.

Personalen bär på blåställ med handmålade logon. Logo Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag går ut och hämtar öronproppar åt mig som bjuds ut gratis vid ingången. För resten av natten skyddar de min hörsel. Gud och Solness får förstärkning från var sina håll och kampen pågår hur länge som helst. I slutändan vinner Solness. När fighten är över går jag ut igen.

Trött

Jag äter franskisar och dricker en kaffe. Jag börjar bli kompis med de två typerna bakom disken. Jag frågar hur länge de tänker servera mat och dryck. Fram till det bittra slutet, är svaret. Det är skönt med den svalkande luften. Inne i hallen är det varmt och svettigt. Teaterröken ligger tjockt över bänkraderna.

Det börjar glesnar i salongen när jag kommer tillbaka. De första åskådarna stack redan när den första skit- och pissorgien ägde rum. Nu är det kanske tröttheten som får folk att lämna teatern. Eller ett jobb nästa dag. Det är ju en vanlig torsdag.

Scenen byggs om till en urskog, en djungel. Det tar sin tid. Allt tar sin tid. Virtuella fåglar kvittrar. Människor rör sig från vänster till höger i en slags procession. Träd reses och fälls om vartannat. Det är någorlunda tyst. Jag är i kris. Jag blir trött. Trött av sömnbristen och trött av den ständigt pågående överstimuleringen av alla mina sinnen.

Jag måste ut igen. Måste dricka ännu en kaffe. Folk som är ute med mig börjar likna zombier. Eller dem som agerar på scen. I salongen är det slut på Solness. Jag missade hur han dog. I originalet faller han ner från tornet han byggde åt sig själv. Det är klart vad Ibsen vill berätta för oss med den här parabeln.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.― Svenskt ordspråk

Här kunde pjäsen ha tagit slut. Men inte hos Vinge och Müller. Man skjuter till en halv timme Hedda Gabler. Jag tror att de vill bygga en bro mellan Hilde Wangel och henne. Men det är bara vad jag tror. Hedda Gabler försvinner lika snabbt som hon kom och nu blir det - HAMLET!?

Det finns en vag koppling mellan Solness och Hamlet. Solness lovade Hilde ett kungarike om hon skulle komma tillbaka tio år efter våldtagningen och Hamlet skall ärva ett kungarike. Är det det de vill berätta för mig? Egalt. Jag är så trött och mör att jag köper nästan vad som helst.

Hamlets riddare på slott Elsinore Hamlet Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge

Pajkastning

För tredje gången den här kvällen och natten bygger man om hela den stora scenen. Ut flyger djungeln, in kommer en borg med torn och tinnar. Och riddare. Och Hamlet. Och Claudius. Och Gertrude. Och Ofelia. Och Polonius. Hela tjocka släkten. Och så Rosencrantz och Guildenstern. De två dårarna.

Det blir släktträff på slottet Elsinor (Helsingör). Man sitter vid ett långbord som är överbelamrat med vinpokaler och gräddtårtor. Och vad gör man när man har så många gräddtårtor på bordet och är oense inom familjen? Man kastar paj!

Pajkastningen övergår från scenen till salongen. Värst drabbade är de som sitter på de fina platserna längst fram. Pajkastningen pågår i en halv timme. Efteråt kommer personal in till salongen med pappersdukar. Tack så mycket.

Jag lyckades undkomma grädde och tårtbottnar. Bredvid mig liggsitter ett ungt par och sover. På andra sidan knäpper en ung kille frenetiskt på sin telefon. Han har gjort det hela tiden.

Egentligen skulle man stänga av mobilen. Han fick sig redan flera tillsägelser. Men han fortsätter. När jag nästa dag letar efter recensioner av pjäsen ser jag att boulevardtidningen Berliner Zeitung hade en liveticker från pjäsen. Hela natten. Det var han!

Klockan är över fyra nu. Jag går ut. Det blir ljust vid horisonten. Der Himmel über Berlin-Reinickendorf. Det har blivit lite kyligt. Killarna i food trucken håller sedan 11 timmar tillbaka på med sina hamburgare. De ser rätt färdiga ut de också. Killarna.

Himlen över Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Varor förs till och hämtas från livsmedelsjättens lager i en strid ström. Vi är kanske trettio personer kvar i publiken. Vi som är här nu vill vara med till det bittra slutet. Inne i teatern är pajkastningen över. Rosencrantz och Guildenstern har lyckats rädda den inflammerade situationen och tackas av Claudius och Gertrude. I en halv timme. Minst.

Slutet närmar sig. Och den som gör slut på hela kvällen är - EN SCHAMAN!?? En svart schaman som kommer in från teknikutrymmet bakom scenen som en deus ex machina. Han går över en brant ramp som finns i mitten av salongen. Han har ett spjut med sig och en schamantrumma.

Welcome to the pleasuredom

Han joikar med mörk och öronbedövande röst och gör så småningom slut på hela spektaklet. Det enda som återstår är slutakkorden. Det blir - och jag visste det - Frankie goes to Hollywoods Welcome to the pleasuredom. I en förlängd version, så klart.

Hamlet Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge

Sedan är det över. Vad skall man göra? Skall man klappa? Åt vem? Åt de som gjorde det här eller åt oss som höll ut. Vi klappade lite. Åt oss som höll ut. Det kom inte heller någon annan som man kunde ha klappat åt.

Om det stämmer, det som man säger på tyska, att applåden är konstnärens brödföda, så var åtminstone de här konstnärerna inte särskilt hungriga.

Applaus ist das Brot des Künstlers.― Tyskt ordspråk

Jag staplar halvt bedövad ut ur salongen och teatern. Ute är frukosten dukad för hela gruppen. Det är osäkert om publiken får vara med om den. Några åskådare tar i alla fall för sig. Andra väntar på aktörerna. Jag har ingen lust att stanna. Jag vill hem. Jag vill sova. Men jag har ännu en timmes väg. Till fots och med tunnelbanan.

Frukost Bild: p Vegard Vinge

Jag går genom det yrvakna industriområdet och stadsdelen Reinickendorf. Jag konstaterar att jag aldrig tidigare har varit i de här trakterna. Staden ser ut som den alltid har sett ut. Men någonting är annorlunda. Det är jag som är annorlunda. Jag är trött och lycklig, stolt och nöjd, förvirrad och upprymd. Jag överlevde tolv timmar Vinge och Müller. Jag gjorde det.

Medan jag går längs med Eichborndamm till Rathaus Reinickendorfs tunnelbanestation nynnar jag på en refräng:

We're a long way from home
Welcome to the Pleasuredome
On our way home
Going home where lovers roam
Long way from home
Welcome to the Pleasuredome
Moving on…

P.S.

I tunnelbanan på den långa vägen hem funderar jag på det som jag skrev om i början. Varför är det inte möjligt att se på en sådan teater i Svenskfinland? Varför görs det inte sådan teater i Svenskfinland?

Jag tror inte att det beror på extremerna föreställningen bjöd på. Jag tror inte heller att föreställningens längd skulle vara ett problem. (Men här är jag lite osäker. Jag har nämligen hört många gånger att en föreställningen inte ska ta längre en ett par timmar.)

Jag tror också att det skulle finnas en publik för den här sortens teater. Just den publik teatrarna saknar. De unga. Jag var med mina 54 år helt klart en av de äldsta i publiken på Nationaltheater Reinickendorf.

Nej, orsaken till varför en sådan form av teater är omöjlig i Svenskfinland beror på det faktum att den finlandssvenska teatern görs av skådespelare.

Alla teaterchefer är skådespelare. De flesta regissörer är skådespelare. Det är skådespelare som gör teater med skådespelare för skådespelare.

Den immersiva teatern däremot tar ofta bort skådespelaren. Ibland till och med helt och hållet. Elles så avdramatiserar den skådespelarens roll. Den flyttar fokusen bort från skådespelaren.

Det är svårt för många skådespelare. De är vana med att stå i mittpunkten. Att allt kretsar kring dem. Jag har flera gånger bevittnat scener i Svenskfinland där skådespelare beter sig som små gudar.

Finlandssvenska skådespelare vill ha kontroll över allt som görs på en teaterscen. Kontrollen förstärks av att regissörer och teaterchefer rekryteras från samma skrå.

Till och med många tekniker på de finlandssvenska scenerna är personer som inte kom in till teaterhögskolans skådespelarlinje och som nu jobbar med annat på teatern, nödgade och illa tvungna.

Att flytta bort fokus från skådespelarna skulle vara en finlandssvensk palatsrevolution. Och skulle öppna upp för andra teaterformer. Också på de stora scenerna. Kommer det någonsin att ske? Jag betvivlar detta.

Bara någon kilometer från Munksnäs, men utanför Helsingfors gräns på Esbosidan, finns Akseli Gallen-Kallelas konstnärsateljé, Tarvaspää, ett utfärdsmål i sig med sin idylliska miljö. Men ännu under hela sommaren pågår där också utställningen ”Mellan släggan och städet”, som presenterar Akseli Gallen-Kallelas 1910-tal.

Politiskt var det här ett turbulent årtionde så väl här hemma som ute i Europa, och för den då redan etablerade konstnärens del var det ett decennium som bjöd på diverse utmaningar. Som museichef Tuija Wahlroos berättar och som det anges i utställningens titel (på finska Kahden tulen välissä), hamnade Gallen-Kallela av olika orsaker i diverse konfliktfyllda situationer som kom att påverka hans konstnärliga skapande:

Över lag är 1910-talet en period som man forskat betydligt mindre i än i hans tidigare skeden under slutet av 1800-talet och 1900-talets första decennium.

- Det här har att göra dels med att hans produktion från den här tiden är rätt liten och det finns kanske inte sådana där riktigt kända verk, fortsätter Tuija Wahlroos. Men samtidigt deltog Gallen-Kallela aktivt i kulturlivet på annat sätt och engagerade sig också i samhället i stort.

Gallen-Kallelas 1910-tal - inte bara konst Gallen-Kallelas 1910-tal - inte bara konst Bild: Ralf Sandell Akseli Gallen-Kallela,1910-talet,konstutställningar,Tarvaspää,Gallen-Kallelamuseet,uniformer,Skyddskår

Tarvaspää, ett konstverk i sig

Vad det konstnärliga skapandet beträffar under 1910-talet, kan man notera en viss betoning på porträttmålning, där dels familjen och de närmaste kretsarna står i en central roll. Men beställningsverk fanns också på agendan.

Å andra sidan kan man se byggandet av Tarvaspää där Gallen-Kallela aktivt deltog, som ett stort konstprojekt i sig.

Gallen-Kallela muséet, Tarvaspää Gallen-Kallela muséet, Tarvaspää Bild: creative commons Tarvaspää,Gallen-Kallelamuseet,Akseli Gallen-Kallela,Esbo,kulturarv,kulturhistoria

Några exempel på porträtt

Men vad gäller porträtten som vi tidigare var inne på, kan man i första rummet på utställningen se tre exempel som visar på den här sidan av Gallen-Kallelas måleri; för det första har vi ett känsligt porträtt av dottern Kirsti spelande cello.

Akseli Gallen-Kallela: Tre porträtt från 1910-talet Akseli Gallen-Kallela: Tre porträtt från 1910-talet Bild: Ian Fellman Akseli Gallen-Kallela,porträtt (konstverk),konst,Eino Leino,konstutställningar,1910-talet,Gallen-Kallelamuseet,Tarvaspää

- Men hon ville snarare visa att hon tog sitt musicerande på allvar och att hon inte var intresserad av den konstnärskarriär som fadern hade i tankarna för henne. Så kom hon också att bli cellist, berättar Tuija Wahlroos.

Ett annat verk visar Kirsti läsande krigsnyheter i Kalela. Intill hänger ett fint porträtt av Eino Leino, poeten och Gallen-Kallelas vän, som är avbildad i en lite dyster men psykologiskt träffande studie:

Det här Leino-porträttet fångar på ett lyckat sätt den tidvis rätt ensamma syssla som diktandet, skrivandet innebär.― Tuija Wahlroos

Anställd för generalstaben under Mannerheim

Porträtt är förstås bara en del av Gallen-Kallelas 1910-tal som utställningen tar fasta på. Som en annan central del kan man lyfta fram de beställningsarbeten som konstnären gjorde som adjutant under Mannerheims ledning för Finlands generalstab:

"Hemma från kriget på en dag" "Hemma från kriget på en dag" Bild: Gallen-Kallela Museet Akseli Gallen-Kallela,1918,konstutställningar,1910-talet,Gallen-Kallelamuseet,Tarvaspää

Den unga nationen Finland hade vid denna tid ännu ingen nationell heraldik och att man valde att anställa en aktad konstnär för detta ändamål, visar enligt Wahlroos på Mannerheims stilkänsla. Till exempel Finlands vita ros och Finlands lejonorden är två hedersutnämnanden från detta engagemang som fortfarande lever kvar.

Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden Bild: Gallen-Kallela Museet / Jukka Paavola Finlands Vita Ros’ orden,medaljer,Akseli Gallen-Kallela,tjänstetecken,storkorset med kedja av finlands vita ros

Kritiserades av den yngre konstnärsgenerationen

Men som jag tidigare nämnde kom Akseli Gallen-Kallela också under 1910-talet att få utstå kritik från en yngre konstnärsgeneration.

Sådana där officiella uppdrag som jag där ovan var inne på, kanske inte direkt höjde hans aktier heller, men framför allt var det en påstådd oförmåga att förnya sig som han kritiserades för. Tuija Wahlroos ger bakgrunden:

- År 1911 återvände Gallen-Kallela från sina resor i Afrika och med sig hade han de målningar som han hade arbetat med där.
Även om det dels är frågan om realistiskt utförda verk, kan man här också ana en viss strävan efter att förnya uttrycket med användande av ett friare grepp påverkat av expressionism.

Akseli Gallen-Kallela: Kamelskelett på stäppen Akseli Gallen-Kallela: Kamelskelett på stäppen Bild: Ian Fellman Akseli Gallen-Kallela,Kameler,skelett,konstverk,målningar,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet

Gallen-Kallela framställdes som något av en bedagad Kalevala-gubbe och när han ställde ut sina Afrikamålningar fick de ett synnerligen njuggt bemötande. Som ordförande använde han dessutom diktatoriskt sin makt, påstods det.

Nyversion av Symposium - karikatyr av T. Wikstedt Nyversion av Symposium - karikatyr av T. Wikstedt Bild: Ralf Sandell karikatyrer,Akseli Gallen-Kallela,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet,1910-talet,Symposium

Gallén nämns inte med namn i hela boken, men den som läser kan ändå mellan raderna ana, att det handlar om ett angrepp på hela den konstsyn som Gallén representerade.

Samtidigt är det lite ironiskt att medan han här hemma fick utstå spott och spe, rönte han framgångar utomlands. På biennalen i Venedig 1914 deltog han med ett urval, som också senare gick på turné i USA under några år.

Karikatyrer

Från de här skedena härstammar också en del läckra karikatyrer som visas på utställningen. ”En fri konstnär i det fria” av Erik Vasström, är en av de karikatyrteckningar som Tuija Wahlroos lyfter fram:

En fri konstnär ute i det fria - eller Akseli Gallen-Kallela ute på Alberga. Karikatyr i tidskriften Fyren 32/1914 1914 En fri konstnär ute i det fria - eller Akseli Gallen-Kallela ute på Alberga. Karikatyr i tidskriften Fyren 32/1914 1914 Bild: Gallen-Kallela Museet karikatyrer,Akseli Gallen-Kallela,konstutställningar,1910-talet,Gallen-Kallelamuseet,Eric Vasström

Där målar han sen sina Afrikamotiv som någon annan engelsk lord.― Tuija Wahlroos

Också den här avdelningen med karikatyrteckningar kompletterar för sin del bilden av Akseli Gallen-Kallelas 1910-tal, som presenteras på utställningen ”Mellan släggan och städet”.

Sedan är det helt klart, som Tuija Wahlroos konstaterar, att hans ateljéhem redan på den tiden måste ha väckt en stor uppmärksamhet bland allmänheten då det uppfördes med sina torn och tinnar på branten av en backe.

Utställningen Mellan släggan och städet pågår på Tarvaspää till den 3 september och museet håller under sommaren öppet dagligen 11-18.

Tiden vi lever i präglar också konsten. Enligt bildkonstnären Carin Bengts råder en stillsam stämning till en dov färgskala vid utställningen Art Sibbe 17 i Sibbo än tidigare år.

- Förberedelserna har gått på rutin. Medlemmarna har lämnat in sina verk vid utsatt tid och så har det rullat på, bekräftar bildkonstnären Carin Bengts.

Hon är en av årsutställningens kommissarier tillsammans med Sibbo konstförenings ordförande Nina Sivén.

Det är vernissage på fredag (4.8) och utställningen är sedan öppen för allmänheten i Artborg 35 i Nickby fram till den 3 september.

Interiör från ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

- Helhetsintrycket av det här är annorlunda än vad jag sett tidigare år. Det är en annorlunda färgskala och stämning. Det är en dov färgskala och en stillsam stämning. Rätt mycket mörka bilder och bara få med färger, säger Bengts.

Vy från utställningen ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Det är den 24:e gången föreningen Sibbo konstärer ordnar sin årsutställning i en utställningslokal som är ljus och rymlig. Solen som lyser in genom de stora fönstren i det gamla tvätteriet ger målningarna i olja eller akryl ett nästan levande intryck.

Ett tjugotal konstnärer från olika delar av Sibbo deltar med bildkonst, skulpturer, grafik, keramik och blandteknik.

Pike Kokkonen ställer ut en spirituell triptyk i olja på duk, det vill säga ett konstverk i tre delar. Den största tavlan föreställer en kvinna som påminner om Moder Teresa, med en fågel på axeln. Den andra är ett självporträtt.

Triptyk av Pike Kokkonen Trityk av Pike Kokkonen Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,Triptyk,pike kokkonen

- Tavlan med kvinnan heter Persecuted - De förtrycka och motivet utgår från Alejandro González Iñárritus citat Does God's light guide us or blind us? (Leder eller förblindar Guds ljus oss?). Den försöker berätta om hur religioner genom tiderna varit ett verktyg för förtryck, berättar Pike Kokkonen.

- Den andra tavlan är ett självporträtt och heter Never stop dreaming och ska påminna mig om att fortsätta tro på det jag drömmer om.

Keramikern Gun Tallqvist hör till konstnärerna som har varit medlem i föreningen sedan den grundades 1993. Hon ställer ut tre väggtavlor med plattor i rakuteknik.

Gun Tallqvists tre tavlor med keramikplattor. Gun tallqvist tre verk med keramikplattor. Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,keramik,keramiker,Raku,gun tallqvus

- Den där heter Regnbågen så det är egentligen färger i naturen. Följande är På kvällen när himlen kan ha den färgen och den tredje är På morgonen, det vill säga det intryck som morgonen ger mig, säger Gun Tallqvist.

På grund av en skada i februari har Tallqvist varit förhindrad från att skapa nya verk till årets utställning och, något frustrerad, tillbringat tiden med att läsa i stället.

ArtSibbe 17 är inte en utställning för amatörer som har konsten som hobby, utan bland föreningens 50-tal medlemmar finns också de som livnär sig på konsten. Årsutställningen är därför en viktig tillställning att visa upp sina kunskaper och sin talang.

Vy från utställningen ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Konstverk på ArtSibbe17 i Nickby Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Gun Tallqvist är något pessimistisk över besökares och samlares iver att investera i konstnärer från Sibbo.

- Jag tror att konst säljer ganska dåligt just nu. Jag tror att det är mest lokala människor som vill köpa konst till sina hem. Jag tror inte att det kommer samlare från Helsingfors eller sådana som satsar på konst, konstaterar Tallqvist.

Carin Bengts, som är en av Sibbos mest uppskattade bildkonstnärer, deltar med en oljemålning som föreställer hennes ateljé.

- Den är jättegrådaskig för att vara min tavla. Jag har vanligtvis målat mycket färgrannare. Jag har en längre tid målat trädgårdar och exteriörer i prunkande solsken, men behövde en paus. Jag ville måla en interiör och så blev det den här, berättar Carin Bengts.

Målning av Bengts ateljé Carin Bengts oljemålning av sin ateljé Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,carin bengts

Målningen är mycket realistisk med många detaljer och avslöjar flera personliga detaljer, som fotografier av nära och kära.

Som betraktare förs mina tankar till den svenske konstnären Lars Lerin, som bland annat är känd för sina tavlor av fyllda bokhyllor.

- Oj, jag hoppas det för jag beundrar honom stort, säger Bengts och ler. Jag har målat mycket bokhyllor i akvarell i mina dagar, och det här är antagligen den första jag har gjort i olja. Jag har alltid haft en passion för att måla sådant här som står i hyllor.

I Carin Bengts hylla står gamla böcker och mappar. I förgrunden ser vi en vagn och ett serveringsbord med färger och målarverktyg. Men högst upp på hyllan har Carin Bengts lagt till ett par personliga ting.

- Där uppe ser du en sko. Det är min mammas sko. Hon var så där mycket feminin och välvårdad. Bredvid står en staty av en skytt. Det är ett vandringspris som min pappa hade vunnit. Han sköt med miniatyrgevär. Jag har ställt dem där som symboler.

- Om man inte vill berätta hurdan man är så ska man nog inte göra konst, avslutar Carin Bengts.

1 200 konstböcker har donerats till Borgå konstskola. En enorm bokskatt för såväl elever som konstintresserade.

För en vecka sedan fick Borgå konstskolas rektor Leena Stolzmann ett viktigt samtal. Hon informerades om att det fanns 30 lådor konstlitteratur att hämta från ett hem i Borgå.

Leena Stolzmann bland de donerade böckerna. Leena Stolzmann bland konstböcker. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,leena stolzmann

Donator är den framlidne filosofen Jaakko Hintikkas familj. Han bodde i Borgå åren efter en lång karriär vid bland annat Stanford och Boston University i USA.

Litteraturen omfattar bland annat bildkonst, konsthistoria, arkitektur, forskning och konstlära. Titlarna omfattar allt från antiken till modern konst.

- Jag har jobbat i branschen i 40 år, men här finns mycket nytt för mig också. Det är en mycket allmänbildad man som har samlat den här litteraturen, säger rektor Leena Stolzmann.

Bokryggar i närbild. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,konstskolan i borgå

Nu finns böckerna i skolans ateljé. De ska inspirera eleverna och fungera som stöd i undervisningen.

Bilderna väcker intresse

- Våra äldsta elever är kring 17-18 år och då är det bilder som i första hand väcker intresse. Och här finns många bildböcker, säger Stolzmann.

Bilderna öppnar för att förstå färger, former och tekniker.

Konstböcker om modern konst Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,konstskolan i borgå

- Barn är väldigt konservativa och säger lätt att det här är ingen konst, att det här kan ju vem som helst, berättar Stolzmann.

- Då är det roligt att sedan berätta och visa hur till exempel Picasso har börjat. De såg först ut så här och så blev de till sist så här.

Från realism till surrealism

Leena Stolzmann säger att elever i de yngre tonåren ofta är kritiska mot abstrakt och modern konst. De söker det som är på riktigt, som ser ut som ett foto.

- Det är helt logiskt. För att lära sig att förenkla måste man först kunna göra det realistiska, menar Stolzmann.

Bokryggar av konstböcker i närbild. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,konstskolan i borgå

Elever som redan gått i konstskola i några år är i sin tur öppna för allt. Vissa visar stort intresse för det naiva, det surrealistiska eller målningar med perspektiv.

Bokkafé för allmänheten

Leena Stolzmann har en dröm om att konstskolans ateljé i Borgågården ska vara öppen för allmänheten en dag i veckan.

Skoland har ingen undervisning på fredagarna. Då ser Stolzmann framför sig ett bokkafé där människor i olika åldrar samlas för att låta sig inspireras av litteraturen.

Konstböcker om Leonardo da Vinci Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Leonardo da Vinci,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,konstskolan i borgå

Där ska man kunna dricka kaffe, bläddra i klassiska verk, rita en skiss eller göra anteckningar för ett pågående slutarbete.

Stolzmann önskar också temakvällar då man samlas för att diskutera eller se konstdokumentärer.

Stenar är perfekta inredningsdetaljer, men vill man hänga upp dem på väggen så är det smart att efterapa dem i lera istället.

Stilrent på utsidan - färgexplosion på insidan! Genom att måla skåpdörrarnas insida i vackra kelimmönster, får du ett skåp som överraskar och som gärna står med dörrarna på vid gavel.

Ofta har vi mer saker i skåpen än vad vi använder. Gör en spaning och plocka fram bortglömda bordslampor och dekorationer. Förändra dem till en snygg helhet genom att använda en gemensam färg.

Städa ur skåpen och hitta minnen! Morfars nötta skjorta och den stearinstänkta duken kan bli en fantastisk tavelvägg fylld av härliga mönster och nostalgi.

Ge bort ett pepparkakshus i jul! Vacker om än inte ätbar är presentförpackningen i kartong.

Borgå museum dukar i år upp ett julbord inspirerat av gourmanden Ville Vallgren och boken Mat och dryck med roliga gubbar som han publicerade nödåret 1917.

Håll reda på nycklarna med hjälp av några storheter inom konsten.

Det som skulle bli Elina Sorainens 75-årsutställning Livets hela palett blev en minnesutställning över hennes liv som keramiker. Hon dog i september mitt i förberedelserna inför utställningen.

Ordförande för Lovisanejdens gemensamma kyrkofullmäktige, Mia Aitokari, dödshotades på sociala medier efter att ha uttalat sig om konstverken i Lovisa kyrka.

Nu när julen är slut och pyntet åker ut kan det kännas tomt på hyllorna. Nya dekorationer behövs och det är här plåtburken kommer in.

Att omge sig med saker som gör en glad är en riktigt fiffig linje att följa. Att stiga ur sin komfortszon och ta ett färgglatt steg åt sidan kan kännas bra.

Att förändra saker man har hemma är befriande! Så passa på att damma av den gamla tråkiga lampskärmen och ge den ett nytt utseende med hjälp av några hundra papperscirklar!

Att göra egna häften är lätt och roligt. Använder man tekniken japansk bokbindning så blir det dessutom extra snits på stygnen.

Att förvandla ett gammalt foto till modern målning är fullt möjligt om du följer dessa smarta råd.