Dadaismen uppstod i Zürich i Schweiz 1916 genom en grupp av utländska konstnärer på flykt undan det första världskriget. När kriget tog slut skingrades gruppen och medlemmarna bar dadaismen ut till andra länder och metropoler.
Där etablerade den sig och levde vidare. Men den blev ingenstans särskilt långlivad. 1922 var dadaismens saga i stort sett allt. Begravningen skedde i Paris. Men vi börjar i Berlin.
Dada i Berlin
Efter första världskrigets slut erövrade dadaismen Berlin. Det var framför allt Richard Huelsenbecks förtjänst som flyttade från Zürich dit. I Berlin mötte han många gelikar.
Målaren Georg Grosz, grafikern och fotomontagens mästare John Heartfield, författaren Walter Mehring, den geniala multikonstnären Hannah Höch, hennes dåvarande sambo Raoul Hausmann, författare och konstnär, och den kufiska arkitekten Johannes Baader som utnämnde sig själv till Berlins Oberdada och som var övertygad om att han var en reinkarnation av Jesus Kristus.
DADA kommer att rädda världen!
Många av de ovan nämnda sysslade med kollage och man kan säga att fotokollaget blev en vedertagen konstgenre i och med dadaisterna.
Berlindadaisterna sysslade dessutum flitigt med publikationsverksamhet. Både tidskrifter och böcker gavs ut. Provokationerna var mycket kraftigare än i Zürich. Walter Mehring åtalades till exempel för obscenitet för sin dikt Coitus i treflickshus. Dikten fanns i den dadaistiska tidskriften Jedermann sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll) som beslagtogs. Walter Mehring blev dock frikänd.
Den viktigaste dadaistiska händelsen i Berlin var dock den första (och enda) internationella dada-mässan, en utställning som förde samman många av de mest framstående dadaisterna. Publiken hatade utställningen. Några av konstnärerna blev åtalade och också dömda för sitt deltagande. Utställningen var samtidigt höjd- och slutpunkten av Berlindadaismen.
Dada i New York
Dada i New York var ännu mera kortvarig än Berlindadaismen. Frågan är om man överhududtaget kan tala om dada i New York? Förvisso kom det ut en publikation på fyra sidor som hette New York Dada (1921) men det var också enda gången dada nämndes i offentligheten i det stora äpplet.
Dada belongs to everybody. Like the idea of God or the toothbrush (an excellent invention by the way).
Tidskriften utgivare hette Man Ray och Marcel Duchamp. I tidningen fanns en text av Tristan Tzara där han gav tillåtelse att använda begreppet dada även i New York. Man Ray var amerikan och Marcel Duchamp fransman. Båda levde i New York under det första världskriget. Men Duchamp bodde igen i Paris när publikationen kom ut. Han hade dock med sina tidigare verk, till exempel hans berömda readymades, ett stort inflytande på dadaismen och dadaisterna.
Den tredje New York-dadaisten var Francis Picabia, även han en fransman. Underligt nog nämns han ofta i detta sammanhang fastän han inte alls sysslade med dadaistisk konst när han befann sig i New York. Han återvände redan 1917 till Europa och var med och grundade den parisiska grenen av dadaismen. Där blev han en viktig påverkare och gav ut den dadaistiska tidningen 391.
Dada i Hannover
Emellertid sitter konstnären och författaren Kurt Schwitters hemma i Hannover och gör sin konst som är ren och skär dadaism. Hans konst var det innan dadaismen fanns och han fortsatte med dadaistisk konst livet ut. När han märkte att det fanns en grupp som kollektivistiskt gjorde samma slags konst som han, försökte han bli medlem i den inre kretsen. Men han hölls på en viss distans av dadaisterna.
Vet du det Anna, vet du det redan,
Man kan läsa dig också bakifrån.
Och du, du finaste av alla,
Du är bakifrån som framifrån: "a--n--n--a".
Det oaktat jobbade han tillsammans med både Hans Arp, Raoul Hausmann, Hannah Höch, Tristan Tzara och holländaren Theo van Doesburg. Dadaister hela bunten.
Det är betecknande att han var den enda vars verk refuserades inför den första internationella dada-mässan i Berlin. Han ansågs vara för borgerligt. Som om det skulle spela roll. Hans konst var i högsta grad dada. Även om han själv valde att kalla den för merz (efter den sista stavelsen i det tyska ordet Kommerz).
Många av hans verk är i dag dadaistiska klassiker: till exempel dikten An Anna Blume och hans alltigenom fantastiska ljudverk Ursonate, som sysselsatte honom i ett decennium.
Dada i Paris
Rumänen Tristan Tzara och Hans Arp, två av hjärnorna bakom uppkomsten av dada i Zürich, flyttade efter kriget till Paris. Där gjorde de ett stort intryck på ett gäng unga författare med André Breton, Philippe Soupault, Paul Éluard och Louis Aragon i spetsen. Snart börjar de med en febril dadaistisk aktivitet i den franska huvudstaden.
Man Ray från New York, tysken Max Ernst och spanjoren Salvador Dalí ansluter sig till gruppen. Gruppen växte snabbt. Parisdadaisternas främsta uttrycksmedel blev litteraturen. Begeistringen för dadaismen och för varandra höll dock inte särskilt länge. Gruppen blev mera och mera oense och framför allt de franska författarna i gruppen med André Breton som central person började distansera sig från dadaismen.
Det var framför allt Breton och Tzara som inte drog jämnt. 1922 utropades en dadaistisk kongress i Paris som skulle staka ut dadaismens framtid men blev i stället en dödsstöt. Dada begrovs i Paris. Ur dess aska uppstod surrealismen.
Dada och Hitler
När nazisterna kom till makten i Tyskland var den dadaistiska konsten en nagel i ögat för Hitler och hans gelikar. När de 1937 organiserade den beryktade utställningen Entartete Kunst (Vanartad konst) fanns många dadaister med. De till och med begåvades med en egen avdelning. När man jämför nazisternas så kallade dada-vägg med bilderna från den första internationella dada-mässan i Berlin ser man tydligt förebilden.
I dag anser man att den kortlivade dadaismen var en av de viktigaste och mest inflytelserika impulsgivarna inom den moderna konsten. Och inte bara det. Också nutidskonsten tar fortfarande många intryck från nonsenskonsten som föddes i Zürich 1916 och dog i Paris 1922. 7 år som förändrade konstvärlden för all tid.