Jag har gråtit på teatern och jag har gråtit på biografen. På fotbollstadion och i kyrkan. Många gånger om. Men häromveckan lämnade jag för första gången i mitt liv ett museum gråtandes.
Utställningen Kunst aus dem Holocaust i Deutsches Historisches Museum i Berlin rörde mig till tårar. Delvis på grund av de grymma öden som de flesta utställda konstnärerna hade gått till mötes men lika mycket på grund av den fantastiska konsten som jag fick se. Av konstnärer som jag aldrig har hört talas om, än mindre har sett verk av.
När staten Israels Centrum för hågkomsten av förintelsens offer och hjältar Yad Vashem för första gången lånar ut konstverk ur deras samling av konst som gjordes i koncentrationslägren och getton öppnas besökarnas ögon och tårkanaler.
Varje bild berättar tre olika historier
I utställningens utmärkta katalog påpekas det att varje verk parallellt berättar åtminstone tre historier.
För det första berättelsen som man ser på bilden. För det andra konstnärens personliga berättelse som vittnar om fångenskap, övergrepp och, för det mesta, mordet på verkets upphovsman eller -kvinna. Och för det tredje berättelsen om verkets tillblivande och hur den räddades åt eftervärlden.
Theresienstadt i en särställning
Hela 17 av utställningens 50 olika konstnärer var i något skede internerade i koncentrationslägret i Theresienstadt, dagens Terezín (Tjeckien).
Men det är inte alls förvånande eftersom gettot i Theresienstadt på många sätt hade en särställning inom nazisternas förintelsemaskineri.
Theresienstadt (Terezín)
- garnisonsstad och fästning som uppfördes vid slutet av 1700-talet
- Gestapo började även använda fängelset i den s.k. lilla fästningen efter Nazitysklands annektering av Böhmen och Mähren (Tjeckien) 1939
- tyskarna tvångsförflyttade stadens bofasta befolkning och hösten 1942 blev hela Theresienstadt ett koncentrationsläger
- Theresienstadt var ett uppsamlings- och genomgångsläger där judar hölls internerade tills de deporterades till läger i öst
- användes av nazisterna i propagandasyfte och visades upp som ett ”självförvaltande judiskt samhälle”
- fram till april 1945 deporterades omkring 140 000 personer till Theresienstadt, 87 000 fördes vidare till förintelseläger
- omkring 33 000 dog under sin tid i Theresienstadt av undernäring, sjukdom och vid avrättningar
- sommaren 1944 gjordes propagandafilmen Theresienstadt. Ein Dokumentarfilm aus dem jüdischen Siedlungsgebiet också känd under namnet Der Führer schenkt den Juden eine Stadt
- regissören Kurt Gerron och de flesta "medverkande" deporterades efter filmens tillblivelse till Auschwitz
De fängslade i Theresienstadt kunde eller var tvungna att ägna sig åt konstnärligt arbete såsom musik, dans, teater och konst. Det oaktat var det förstås inte tillåtet att måla lägrets omänskliga förhållanden. Så även där målade konstnärerna med livet som insats.
Men på grund av de säregna omständigheterna i Theresienstadt var det möjligt för vissa fångar att i hemlighet ägna sig en längre tid åt konsten. Och det fanns större möjligheter att gömma eller smuggla ut konstverken.
Felix (Ferdinand) Bloch 1898-1944
- föddes 1898 i Wien
- jobbade som grafiker
- flydde med sin hustru Antonia 1938, först till Milano, sedan till Prag
- deporterades i juni 1942 till Theresienstadt
- jobbade i den tekniska avdelningen där han målade bilder och propagandamaterial för tyskarna
- avslöjades 1944 som en av dem som i hemlighet hade målat och dokumenterat övergreppen
- internerades i koncentrationslägrets fängelse där han torterades svårt
- slogs ihjäl i Theresienstadt oktober 1944
- hustrun Antonia mördades också
- bara några få av hans verk finns bevarade
I gettot i Theresienstadt kunde man också måla tillsammans och efter att ha sett utställningen skulle jag nästan tala om en Theresienstadtstil som representerades av målare som Felix Bloch, Leo Haas, Pavel Fantl, Jan Burka, Otto Ungar, Karel Fleischmann, František Moritz Nágl och framför allt den oförlikneliga Bedřich Fritta.
En mästare
Utställningen Kunst aus dem Holocaust visar bara ett eller ett fåtal verk av konstnärerna som är representerade. Av somliga finns de facto bara ett verk kvar. Men av somliga, framför allt från Theresienstadt, finns ett hundratals verk bevarade.
Bland dessa hittar jag en målare som jag vill kalla mästare, rätt och slätt. Väl hemma forskar jag vidare och hittar många verk av honom på nätet. De flesta finns i dag i Yad Vachem, institutionen i Israel som förtjänstfullt har samlat alla vittnesmål från och över förintelsen. Mästarens namn är Bedřich Fritta.
Jag vill leva.
Jag vill skratta och lyfta tunga lass,
vill kämpa och älska och hata,
vill hålla himlen i min famn,
vill vara fri och andas och skrika:
Jag vill inte dö. Nej!
Nej.
Jag tittar på hans bilder och är hänförd. Jag letar i varje vrå av Internätet, beskådar och häpnar. Det mest häpnadsväckande är kanske att han kunde måla så mästerligt under omständigheter som jag har svårt att föreställa mig.
Och tänk att han vågade. Att de vågade. Jag förstår, medan jag tittar på utställningen, att de orättmätiga makthavarna bävade inför de här konstnärerna.
Bedřich Fritta (Friedrich Taussig) 1906-1944
- född 1906 i Višňová (Weigsdorf).
- jobbade som grafiker och karikatyrtecknare i Prag
- deporterades i december 1941 till Theresienstadt tillsammans med andra konstnärer, ingenjörer och läkare. Uppdrag: att bygga upp och inreda koncentrationslägret
- blev ledare av den tekniska avdelningen som bl.a. lagade propagandamaterial för tyskarna
- avslöjades 1944 som en av dem som i hemlighet hade målat och dokumenterat övergreppen
- internerades i koncentrationslägrets fängelse tillsammans med sin hustru Johanna och sin treåriga son Tomáš
- deporterades till Auschwitz där han dog av utmattning
- hustrun Johanna dog i tyfus i Theresienstadt
- sonen Tomáš överlevde och adopterades senare av vännen från koncentrationslägret Leo Haas
- efter kriget hittades över 200 bilder av Fritta i olika gömmor i Theresienstadt
Nazitidens mest perversa propagandafilm
Bedřich Fritta kunde inte heller låta bli att kommentera en av de mest perfida påhitten den nazityska propagandan hade kommit på i Theresienstadt: filmen Theresienstadt. Ein Dokumentarfilm aus dem jüdischen Siedlungsgebiet.
För att göra filmen tömdes gettot på en stor del av sina invånare. 4000 fångar fördes till Auschwitz. Man gav sken av att Theresienstadt är en slags judisk idealstad som tyskarna hade skapat. Man hittar också filmen eller delar av den under rubriken Der Führer schenkt den Juden eine Stadt.
När man tittar på filmen slås man av att protagonisterna är genomgående sammanbitna och att ingen glädje står att finna i människornas ansikten.
Filmens regissör Kurt Gerron och de allra flesta medverkandena skickades direkt efter att filmen blivit färdig till Auschwitz och mördades där.
Bedřich Frittas teckning Film och realitet är ett verk som visar det djupt förljugna i filminspelningarna.
Dagens Theresienstadt är ånyo en tjeckisk småstad. Den lilla fästningen är idag ett museum. Också i själva garnisonsdelen finns ett gettomuseum. Jag undrar hur det är att bo i en sådan stad?
Theresienstadt i dag
Knäpptyst i museeet
När jag besöker utställningen två dagar efter att Angela Merkel hade öppnat den är det proppfullt. Ändå är det så tyst att man kunde höra en knappnål falla. Jag ser flera besökare som liksom jag gråter inför bilderna.
Jag slås av att förövarna lyser med sin frånvaro på bilderna. Överlag är de flesta av konstverken vackra. Vissa så vackra att det gör nästan själsligt ont att titta på dem. Till och med de som visar de eländiga förhållanden i lägren. Det är som om konstnärerna ville påminna oss om att det finns medmänsklighet, solidaritet och, ja, till och med skönhet även i de mest utsatta situationerna.
Jag tänker på de allierade som tvingade ortsborna att titta på koncentrationslägren efter att de befriades, att se det som pågått alldeles i närheten av deras hem. Det borde man göra med dagens nynazister. Men borde tvinga dem att titta på utställningen Kunst aus dem Holocaust. På varenda bild. Jag kan inte tro att bilderna skulle lämna dem oberörda.
Kunst aus dem Holocaust
Utställningen Kunst aus dem Holocaust är öppen alla dagar mellan kl 10 och 18 fram till den 3 april 2016.